vh utan återtjenst till det allmänna tillde-
lade förmåner, lade den egentliga oberätti-
gade grunden till de olika egenskaper som
frälsejorden sedermera iklädt sig och hvari-
genom den sedan fördelades i utsockne frälse,
ypperligt frälse, säteri, rå och rör samt
ladugårdar. Från att vara en vexlande, af
tidsförhållanden fullkomligt beroende per-
gonlig rätt, som efter innehafvarens ställ-
ning till kronan och regenten kom eller gick,
antog frälsejorden allt mera och utan upp-
offringar till kronan en från dennas kraf
frigjord och oberoende natur, blifvande en
sannskyldig skänk åt egaren och kommande
jordinnehafvare.
Detta är i få drag frälsejordens öden i
Sverige under tider, då förhållandena, ofta
möjligen genom tvång, men allra oftast ge-
nom godtycke framkallade dess nu häfdade
natur. Ingen lärer kunna förneka att denna
natur eller rätt, utom i de jemförelsevis få
fall, der skatten är efterskänkt såsom ränta
på lån till staten, hvilka aldrig blifvit gäl-
dade, är, blott på grund af den första och
de påföljande orättvisornas fortfarande häfd,
oföränderlig, eller icke bör med det allra
snaraste likställas med sådan jord, som ej
veterligen är af krononatur och således att
betrakta såsom blott arrende från kronan.
För att med minsta orättvisa mot nutidens
eller framtidens innehafvare åstadkomma detta
likställande, synes den allra naturligaste ut-
vägen vara att all annan sjelfegande, d. v. 8.
skattejord äfven frälses, det är, reduceras
till samma skatteskyldighet; att den denna
jord sedermera pålagda extra ordinarie rän-
tan, mantals- eller hemmansräntan, afskrif-
ves och allmän bevillning påföres alla jord-
egande lika. När man härvid talar om skänk
till skattejordens nuvarande innehafvare, så
må man först besinna att, hvad jordnaturen
vidkommer, det gamla ordspråket den ena
skänken är den andra värd med allt skäl
kan här tillämpas; och att för öfrigt denna
mycket omordade skänk är ett ordrytteri,
enär, i hvad rätt och billigt är, skatten kom-
mer att framdeles drabba skattejorden under
annan form, såsom höjd bevillning.
Hvad åter vederlaget för den nu till skatte-
jorden vindicerade eftergiften, såsom afskrif-
ning af mantalsräntan m. m. beträffar, må
man ej glömma att, ehuru frälsefriheten allt
fortfarande på jorden qvarstått, frälserust-
tjensttungan i sjelfva verket upphörde att
trycka frälsejorden redan i medlet af förra
århundradet, då det kavalleriregemente som
denna jord skulle berusta under namn af
adelsfanan upplöstes — och att sedan dess
frälsejordens förbindelse för landtförsvaret,
med rtusttjenstbesvärets upphörande, varit
— förgäten; åtminstone ej på något mot
gskattefriheten jemförligt sätt utgjord.
Den extra beskattning, som, utom den af
Gustaf I under namn af jordeboksränta eller
ordinarie skatt sammanfattade bevillningen
på jorden, tillkom under Wasaregenternas
mer och mindre oinskränta, ofta af krig och
förvänd rikshushållning utmärkta riksstyrel-
ser, gom började med den förryckta Erik
XIV:s fåfänga inblandvingar i främmande
förhållanden och fortgick i den efter ho-
nom traditionela utrikespolitiken uti Gustaf
Adolfs, Kristinas och Carl X:s utländska
krig. -
Rent främmande för den sjelfbesutna skatte-
jorden äro utan tvifvel de under namn af
extra ordinarie räntor utgående och för till-
fälliga behof af ständerna utverkade gär-
derna under namn af: Byggnadshielpen, eller
ursprungligen naturabidrag till kronans bygg-
nader; dagsverkspenningar till kungs- och
kungsladugårdar, båda frivilligt åtagna på
regenternas begäran för vissa tider och än-
damål; men som, då de ett eller några år
utgjorts såsom bevillning för det afsedda
ändamålet, sedermera ej afförts vid nya skat-
teläggningar, utan med mer eller mindre
opåtald häfd fått qvarstå, tills de på grund
af Carl XI:s regeringsförordnande ingingo
jemte den så kallade landttågsgärden (bevil-
jad till företagande och utförande endast af
polska kriget 1621) uti denne konungs s,
k, skattemetoder, utan riksdags hörande.
MT Lodislasaa Af khÄla mkata AXld Ah