krigsväsendets underhåll beviljades kort ef-
ter landstågsgärdens åtagande af ständerna
flera särskilda gånger, och senast år 1642, en
ny skatt, som benämdes boskapspenningar.
Det gick på samma sätt med denna skatt
som med den föregående; den bibehölls allt-
sedan, såsom realonus på jorden, ehuru
den ifrågavarande riksgälden betalades af
Carl XI.
Oaktadt samme konung till krigshärens
underhåll grundade indelningsverket såsom
en splitter ny börda på svenska jorden och
hvilken dennas representanter åtogo sig, na-
turligtvis i den mening att de gamla, för-
nyade gånger åtagna, skatterna då skulle
indragas, så bibehöllos likväl dessa. I stäl-
let fick jorden ensam bära hela denna nya
krigsgärd och de gamla, landttågsgärden cch
boskapspenningarne, fingo qvarstå och into-
gos såsom extra ordinarie stat uti skatt-
läggningen för hela riket. Sålunda hafva
dessa så kallade räntor tillkommit, hvilka
man vill anse ej såsom bevillningar, det de
väl för en tid varit, men såsom sådana för
lång tid sedan bort upphöra, utan såsom
vid jorden af urgammalt häftande realonera
eller rent af skulder till staten. Deras egen-
skap qvarstår såsom ej allenast orättvist,
utan rent af bedrägligt påtrugade den svenska
skattejorden, hvilken, till följd af enväldig
konungamakt, understöidd af de andra från
skatten fritagna 3 stånden, tvangs att, ehuru
med vanmäktigt knot af sina representanter,
bära densamma.
Om nu ej det förestående, åtminstone i
sina hufvuddrag, kan jäfvas, så tro vi att
det stora talet om de sålunda tillkomna
SjordräntornaX, hvilka man för att blanda
bort saken behagat kalla grundskatter (från
hvilken tid detta falsarium förskrifver sig,
känna vi ej) och Sskänken af dem till den
generation som nu tiilfälligtvis lefver, skall
af en rättvis kritik ställas på sin rätta plats,
såsom en yttring af vår tids kulturarbete,
men alldeles icke såsom ett orättvist rofferi
af ett näringsintresgse.
Det torde vara en sak som på intet vis
kan förekommas, att nemligen vid ombild-
ningen af den sociala och ekonomiska lag-
stiftningen, som tillförene lidit af stora fel
och orättvisor, någon ny sådan måste drabba
i omvändt förhållande, såsom en naturlig
nemesis för det föregående. En sådan oförskyld
och öfvergående social ojemnhet kan ej hel-
ler vid vår jordbeskattnings förnuftiga och
i alla händelser rättvisa ombildning uteblifva;
men vi äro fullt öfvertygade att dess ver-
kan på nuvarande generation skall bli all-
deles oväntadt ringa. Underkastade sig ej
ett folk en dylik katastrof, så skulle i sjelfva
verket ingen enda förändring i den ekono-
miska lagstiftningen kunna försiggå, och
det deraf härrörande lyckliga tillståndet
skulle, midt inne i vår för civilisation sig pri-
sande och beprisade tid, motsvara ett annat
förstelnadt Kina.
Måtte såväl de rakt omöjligat som
Cgrundskattesflösningens4 föraigtigare män
inse såväl detta som att det numera är
alldeles för sent att tro på möjligblifvandet
af det senare, ty enighet i åsigter skulle
dertill aldrig kunna vinnas, oafsedt att in-
gen eller högst få lära finna sig föranlåtna
alt numera köpa sig fria från ett exonemiskt
våldförande, likasom man för några decen-
nier sedan köpte sig fri från barbaresksta-
ternas anspråk. P. —n—
en va TR a RTR AA NR RN RON LA NV a