handen kände ännu stå qvar under sitsen, der han sjelf placerat detsamma, mottog han på sin rygg några ärliga rapp af Håkan, som upptagit gubben Staffans käpp. Under höga jemmerrop och italienska svordomar rullade vagnen bort, melan gamle bokhållaren med de ömmasto ord sökte väcka fru Eleonora till sans och trösta lille Edmund, som han lyftat upp på sina armar. Ovädret började nu utbryta i all sin häftighet, tunga enstaka droppar smällde redan mot de vissnande björklöfven, och en våldsam skräll, åtföljd af en blåhvit bländande ljungeld, väckte Eleonora till sans. SSkynda, för Guds skull och för lille Edmunds! uppmande Staffan Granat. Tag med er unga fruns reseeffekter, Erik och Håkan! Och lys oss med lyktan! Vi ha inte trehundra steg ner till brovaktarens stuga. Huset Minnings gamla trotjenare bjöd med dessa ord sin högra arm åt sin principals hustru, medan han på sin venstra bar hans lille gon. Den åldrige på grafvens brädd vandrade raskt framåt, stödjande representanterna för två yngre generationer. O, min Gud! Skicka en blixt att förkrossa mig, eländiga!4 hviskade Eleonora der hon vandrade vid den trogne vännens sida. Inte att förkrossa, men att rensa, reva och upplysa ert stackars bjerta!? svarade den gamle. Lull lull, så grannt! Ser lilla Edmund, det här var grannare fyrverkeri än