-— I00 — Joachim stirrade på henne förvånad och förfärad. Han hade aldrig förr skådat en så på en gång skön och dock fasaväckande bild, Det var qvinligheten på väg till sin förnedring, skönheten färdig att bli furie. Men i nästa ögonblick var Claras ansigte förändradt. Det var som om ett åskmoln plötsligt urladdat gig och med sina dystra skuggor glidit öfver det af naturen så blida anletet. Det blef åter mildt och vekt, och det ryckte i alla dess muskler under kampen för att qväfva tårarne. Den arma flickan satte händerna för sina ögon likt ett barn som blyges, och framhviskade: Förlåt, förlåt: Jag visste inte riktigt till mig, Min onda genius fick makt med mig. Jag kan inte tala längre med en så ren och upphöjd varelse som ni, herr Joachim. Ni förstår mig icko, Förlåt, farväl! Jag väntar på er broder!4 Och under strömmande tårar, som icke längre kunde tillbakahållas af de krampaktigt mot ögonlocken tryckta små fina händerna, störtade Clara Fransoni in i det angränsande rummet och stängde dörren efter sig. Men Joachim begaf sig till stadens motsatta ända till pastorskan Schönberg, grubblande på beskaffenheten af det brott, som kunde förvandla en förr så blid och älskvärd qvinna till en dunkel bild af en tigrinna, på samma gång han inom sig förbannade hvarje tunga, som kunde finna en fröjd i svek och