-— I00 —
Joachim stirrade på henne förvånad och
förfärad. Han hade aldrig förr skådat en så
på en gång skön och dock fasaväckande bild,
Det var qvinligheten på väg till sin förne-
dring, skönheten färdig att bli furie.
Men i nästa ögonblick var Claras ansigte
förändradt. Det var som om ett åskmoln
plötsligt urladdat gig och med sina dystra
skuggor glidit öfver det af naturen så blida
anletet. Det blef åter mildt och vekt, och
det ryckte i alla dess muskler under kampen
för att qväfva tårarne. Den arma flickan
satte händerna för sina ögon likt ett barn
som blyges, och framhviskade:
Förlåt, förlåt: Jag visste inte riktigt till
mig, Min onda genius fick makt med mig.
Jag kan inte tala längre med en så ren och
upphöjd varelse som ni, herr Joachim. Ni
förstår mig icko, Förlåt, farväl! Jag väntar
på er broder!4
Och under strömmande tårar, som icke
längre kunde tillbakahållas af de krampaktigt
mot ögonlocken tryckta små fina händerna,
störtade Clara Fransoni in i det angränsande
rummet och stängde dörren efter sig.
Men Joachim begaf sig till stadens mot-
satta ända till pastorskan Schönberg, grubb-
lande på beskaffenheten af det brott, som
kunde förvandla en förr så blid och älskvärd
qvinna till en dunkel bild af en tigrinna, på
samma gång han inom sig förbannade hvarje
tunga, som kunde finna en fröjd i svek och