mannon denna förvaltnings- (och försking-
rings-) rätt, såvida icke äktenskapsförord är
upprättadt eller boskilnad af hustrun sökt
och erhållen. Men det ena lemnar icke åt
hustrun förvaltningsrätten af hennes egen-
dom och är blott i ringa mån egnadt att
rädda densamma. Den andra undantagsför-
månen kan icke vinnas utan att hustrun
uppträder såsom ett slags anklagare mot sin
egen man, ej heller utan att denne fört
det gemensamma boet till förderfvets brant,
ej heller utan en svår och långsam process.
Begge dessa undantagslagar äro således il-
lusoriska förmåner. De blifva ock sällan
begagnade.
Och hvarför göra till undantag det som borde
vara regel, nämligen att hvardera parten i ett
äktenskap eger och sköter sin egendom, sin
förtjenst? Finner endera maken den andra
lämpligare till egendomsförvaltare, så lärer
denne lämplige ock afj den andra få förtro-
endet härmed. Dertill behöfves ingen lag.
Ur samhällets och familjens synpunkt är
äktenskapet ju icke en ekonomisk akt, icke
ett ingående af ett solidariskt penninge-
bolag, utan en förening i högre mening.
Den ekonomiska bolagsafslutningen må bil-
ligtvis lemnas åt kontrahenterna att seder-
mera göra eller icke göra, efter deras fria
behag.
Inom den stora allmogeklassen tro vi att
olyckor i följd af mannens uteslutande rätt
öfver hustruns förmögenhet eller förvärf äro
mera sällsynta; men skulle upphäfvandet
af den nu gällande orättvisa lagen — som
gör ena hälften af menrniskoslägtet till pri-
vilegierad och den andra hälften till oprivi-
legierad — på landsbygden icke kännas så
trängande nödigt — de der likväl inträffade
olyckliga exemplen mana dock till refor-
mens genomförande — så kan det icke hel-
ler göra någon skada, emedan hustrun der
i allmänhet tages till råds om husets ge-
mensamma angelägenheter. Men bland her-
reklassen på landet och inom alla klasser i
städerna är det absolut nödvändigt att åt
hustrun gifva ekonomisk likställighet med
mannen för att bringa till en kraftig ver-
kan å nationens hela sätt att lefva gqvin-
nans sparsamhetsanda. Ganska få motioner
ingripa så djupt och så välgörande i sven-
ska folkets inre öden och dess förkofran
som den, för hvilken L. J. Hierta i lifg
tiden så länge och varmt ifrade, hvilken
hr Walldem nu åter bragt å bane — och
hvilken det skulle lända landtmannapartiet
till ovansklig ära att åtminstone för sin
del befrämja.
Hvad första kammaren beträffar, så bör
den väl icke genom afslag å denna fråga
gifva dementi åt dess vänner, som alltid
föra på tungan att kulturfrågorna just i
denna kammare hafva sitt säkraste stöd.