gingo så tillväga som motionären nu föreslar
git, hvilken mening äfven omfattades af hr
lans Eriksson från Göteborgs och Bohus
än m, fl.
Motionären upptog de framställda anmärk-
ningarno till bosvarande. Redan då en fyndig
debattör och alldeles icke mindre rädd om
motståndares liktornar än sedermera eller för
närvarande, yttrade han bland annat:
Om jag hade anledniovg att hysa det allra
riogaste hopp derom, att en sådan motion blifver
i något af de andra stånden väckt, så skulle jag
mycket gerna i likhet med Östman velat slippa
se motionen härleda sig från bondeståndet; men
då jag rimligtvis ej kunnat hoppas något sådant,
återstod för mig ingenting annat än att hir in-
gifva ifrågavarande memorial. Jag risskänner
ingalunda Anders Erikssons välvilja och tror vis-
serligen att han hyser bästa tanke om motinnen;
men då jag anser principen, hvarpå motionen ir
byggd, vara fullt rättvis, så kommer jag aldrig
att taga motionen tillbaka, och jag begagnar
detta tillfälle att förklara, att jag aldrig ämnar
väcka någon motion för att sedan taga den åter.
Vill jag bibehålla min rättighet att bestå mig
nöjen, så måste jag sjelf betala fiolerna och ej
derför taga till min disposition de medel, som
möjligen kunna finnas i andras fickor. Amnet
är verkligen särdeles lämpligt, att derigenom er-
hålla kännedom om motståndarens tankar i hvarje-
handa afseenden. — — — Medbrodren Rosen-
berg har nyss yttrat att bondeståndet bör genom
fortfarande undfallenhet ställa sig så, att det ej
stöter sig med hvarken k. m:t eller sina med-
ständer. Jag hemstiller dock till hans eget om-
döme, huruvida i min motion finnes något enda
ord, som kan blott misstänkas såsom stötande;
ty jag har, så vidt jag kan se, blott gifvit med-
stånden ett tillfälle att visa, det de i lika hög
grad som bondeståndet hylla och vörda sin konung.
För öfrigt vill jag alldeles icke gå in på den
satsen, att bondeståndet skall genom eftergift i
skattebevillningar köpa sig gunst af vare sig k. m:t
eller sina medständer. — -— — Olaus Eriksson
har förmiält sig sakna allt bopp om motionens
framgång. Jag bekiagar blott, att någon finnes,
som så litet tror på högsintheten hos höglofl.
ridderskapet och adeln samt högv. presteståndet,
liksom dessa stånd icke skulle alltid vilja vara
de första att med varm hand offra sina tillgångar
för sin konungs skull! Jag deremot är inspirerad
af hoppet om motionens fullkomliga framgång
samt yrkar remiss till vederbörligt utskott.
Motionären hade tillfredsställelsen att se åtmin-
stone en af ståndskamraterna obetingadt
ställa sig vid hans sida. Det är riktigt veder-
qvickande att erfara den ställning, hr Paul
Fritz Mengel intog och att höra de ord han
yttrade vid detta tillfälle. De voro enligt
andra kammarens protokoll af följande lydelse:
Då jag vid alla de tillfällen, frågan om DD
MM:rs kröning förevarit, städse uppträdt emot
densamma, så är det väl alldeles klart, att jag
icke heller vill lemna något bidrag till ersättande
af de kostnader, som derutaf förorsakas. Ja, jag
hade velat gå ännu ett steg längro i mitt yrkande
än motionären och påstå, att de trenne riksstånd,
som beslutit den underdåniga uppmaningen till
kröningen, äfven må bekosta allt hvad som till
densamma erfordras och bondeståndet blitva be-
friadt från all utgift af enahanda slag, emot det
att vi afsäga oss all rättighet att deltaga i detta
lilla nöje. Emellertid må vi nu försöka hvad
motionärens framställning kan uträtta, och ehuru
jag icke tror, att motionen tillfullo medför den
verkan man åsyftat, är det dock en möjlighet,
att sådana här extra nöjen derigenom blitva allt
färre och färre, hvarigenom åtminstonme alltid
något vore vunnet.
När utskottsbetänkandet, som hemställde att
Maågotafseendeicko måtto fästas vid C. A. Lars-
sons motion, förelåg till afgörande i bondestån-
det, yttrade hr P. F. Blengel, isin ärliga radi-
kalism synbarligen förargad öfver att många stån-
dets ledamöter deltagit i det lilla nöjet, som
kröningen erbjudit:
Då kröningsfrågan förut väcktes, rönte
densamma, åtminstone inom detta stånd,
föga sympatier. Likaledes var intresset för
kröningsståten ganska ringa, då det i äm-
net inkom inbjudning från do öfriga stånden,
hvaremot, då Larsson väckte sin motion, man