- -— SVR PVYVHRHRRIVI
S. A. Hedlund.
Sedan mellan pastor A. Bernhard i Stock-
a0olm och redaktöron 8. A. Hedlund i Göt
borg fråga uppstått huruvida signaturen V
E, i ett uti Göteborgs Handels- och Sjöfärts-
tidaing för den 16 sistlidno öktobör intagot
genmälo å en af pastor Bernhard den 17 näst-
fördtsångkd soptember i tidningen Aftonbla-
dot införd skrifvelse Imaat
ett eller annat fullständigt utdrag ur någon
katolska kyrkan tillhörando teologs eller ans
sedd - kyrkohistorikors skrifter, Kvatigonom
ådazalades ätt väro sig i Luthers tid eller i
tår tid, vare sig före eller efter reformatio
hen katolska kyrkan skulle drifvit den läran,
att med aflat menades syndernas förlåtelse
och sårskilde Eyndetnas förlåtelse för ponnin-
gär, cello att med aflat ipnadet någöt Annat
än Byndåstrafreks rörmilaring eller tillgift,
Ja, så pass detsamma som t, ex. enligt K, F.
den 4 maj 1855 svonska riksdagen stadgat
genom utbytande af den offentliga kyrkorlik-
ten (tjufpallen) cmöt enskild skrift — hvilket
redaktören Hedlund påstått vara fallet, men
pastor Bornhard bestridt, hade bomälde partor
sins emellan öfverenskommit alt hänskjuta
denna frågas afgörande till ön jury, beståonde
af fem peorsonor, af Kyvilkå pårtetnå skulle
utse hvarderå trå samt de sålunda utsedde
dei tomte, med förbindelse derjemte för tap-
pande part att till de fattige i Stockholm
utlomnva fem famnar god björktod,
Undertecknade, som på det sålunda boå
stämda sättet blifvit till jurymän utsodde;
hafva af sådan anledning dönha dag samman-
frädt sämt till pröfoing företagit frågan, och
halva, efter föregången diskussion, undertecks
nado Björck, Wieselgren och Lindhult före-
nat sig om följande yttrande: —
Då pastor Bernhard i sitt till juryäs pröfs
ning öfverlemnade påstående, hvilket, ehuru
bostämdt jemväl genom anförande af. hvad
aflaten enligt pastor Bernkardö åsipt iokö in-
neburo, desk positivt innefattar, att med aflat
ieke Kioås något annat än syndastraffens för-
mildring eller tillgife, ja, så pass detsamma
som t. ex. enligt K. F. den 4 maj 1555 sveh-
ska riksdagen stadgat gohöm utbytande af den
offentliga Eyrkoplikten (tjufpallen) mot enskild
skrift; men genom do af V. R. anförda cita-
ter ur såväl Tridontinska mötets beslät som
katolska författateå skrifter, dem pastor Bern?
hard förklarat sig gilla, blifvit ådagalagdt:
att aflatot till sin verkan gäller ej bott
inför kyrkan Rät? på jorden utan tfven
inför Gud, samt att dot sålunda förmår
ingripa uti och förändra Guds rådslat;
Satt, om än såsom vilkor för aflats
erhållande fordras; ett man är yvöre
ponitens, gonfessus ot sacra communione
röfoötas, detta likväl i och för sig icke
utan sedermera vunnen aflat förmår till-
försäkra den botfärdige syndaren befrielse
från coller lindring uti vare sig det tim-
liga lifvet tillhörande poena residuso
eller do på andra sidan grafven väntande,
till beskaffenhet och fortvaro omätliga,
skärselds-straffen ;
att hvad således den uppriktigasto ån-
ger, den mest djupgåendo botfärdighet
och syndabekännelse icke mäkta åstad
komma, i och genom aflaton blifver för
värfvadt åt syndaren, hvilken derför, icke
utan ati förskaffa sig sådan, kan känna
sig fullständigt befriad från syndens straff;
men åter genom aflatens vinnande ornår
befrielse från äfvon sådana syndastraff,
Som inträda efter döden och icke kunna
af monsklig myndighet vare sig påläggas
eller eftorskänkas ;
elltså, och enär de begge hithörande k.
förordningar af don 4 maj 1855, hvilka pa-
tor Bernhard måste anses hafva afsott, en-
dast medfört förändring i den för vissa brott
genom verldslig lag stagade påföljd, hvilken
den brottsligo här i tiden varit underkastad,
fiona vi det vara af V. R. otvetydigt visadt,
att med aflat menas något väsentligt annat
hvad af pastor Bernhard på anförda sät-
tet blifvit påstådt, och känna vi på grund
höraf, honom, Bornhard, skyldig att till de
fattige i Stockholm utgifva de af honom ut-
fästa fom famnarne god björkved;
hvaremot undertecknade, Barclay och Jur:
zick, gemensamt afgifvit följande utlåtande:
Då V. R. genom anförda citater ur
Bellarwin, Thomas och Aqvins m. fl. och
genom eget räsonnemang tydligen och
klart har bovisat, att aflat, enligt katolska
kyrkans lära, icke betyder syndaförlåtelso,
hvilken den botfärdigo syadaren erhåller
i botens sakrament, ej heller syndaförlå-
telso för penningar, utan ondast det tim-
liga syndastraffets förmildring eller efter-
gift antingen här i lifvet eller i skärgel-
den, så ansc vi, att vadfrågan emellan hr
pastor Bernhard och hr Hedlund endast
kan afse jemförelsen med K. F. af d. 4
maj 1855, som hr Bernhard vid tillfällot
har bogagnat; och då vi ioko på någat
sätt kunna betrakta detta af hr Bernhard
anförda exempel såsom en förklaring på
saken, utan endast såsom en jemförelse,
emedan k. m:t icko såsom politisk utan
såsom kyrklig auktoritet och myndighet
förmildrade dot förut beståondo strän-
gare, kyrkliga straffet, tjufpallon, till dot
lindrigare, enskild skrift — så anso vi,
att denna hr Bernhards jemförelse icke
kan vara vilseledande tör don tänkando
svenska allmänheten utan tvärtom ganska
berättigad i sitt slag, till följd hvaraf vi
anse hr Hedlund vadet förlustig och plig-
tig att utbotala de mellan båda partorna
öfveronskomna fem famnar god björkved
till de tattige i Stockholm.
Juryns beslut har sålunda utfallit i oovlig-
het med det at Björck, Wioselgren och Lind-
hult afgifoa yttrande.
Göteborg den 19 decomber 1872.
4. W. Björck. Joh. Jurzik.
Bigfrid Wieselgren. A. Barclay, i:r.
H, Aug, Lindhult.
(G. H. T.)