-— SVR PVYVHRHRRIVI S. A. Hedlund. Sedan mellan pastor A. Bernhard i Stocka0olm och redaktöron 8. A. Hedlund i Göt borg fråga uppstått huruvida signaturen V E, i ett uti Göteborgs Handelsoch Sjöfärtstidaing för den 16 sistlidno öktobör intagot genmälo å en af pastor Bernhard den 17 nästfördtsångkd soptember i tidningen Aftonbladot införd skrifvelse Imaat ett eller annat fullständigt utdrag ur någon katolska kyrkan tillhörando teologs eller ans sedd kyrkohistorikors skrifter, Kvatigonom ådazalades ätt väro sig i Luthers tid eller i tår tid, vare sig före eller efter reformatio hen katolska kyrkan skulle drifvit den läran, att med aflat menades syndernas förlåtelse och sårskilde Eyndetnas förlåtelse för ponningär, cello att med aflat ipnadet någöt Annat än Byndåstrafreks rörmilaring eller tillgift, Ja, så pass detsamma som t, ex. enligt K, F. den 4 maj 1855 svonska riksdagen stadgat genom utbytande af den offentliga kyrkorlikten (tjufpallen) cmöt enskild skrift — hvilket redaktören Hedlund påstått vara fallet, men pastor Bornhard bestridt, hade bomälde partor sins emellan öfverenskommit alt hänskjuta denna frågas afgörande till ön jury, beståonde af fem peorsonor, af Kyvilkå pårtetnå skulle utse hvarderå trå samt de sålunda utsedde dei tomte, med förbindelse derjemte för tappande part att till de fattige i Stockholm utlomnva fem famnar god björktod, Undertecknade, som på det sålunda boå stämda sättet blifvit till jurymän utsodde; hafva af sådan anledning dönha dag sammanfrädt sämt till pröfoing företagit frågan, och halva, efter föregången diskussion, undertecks nado Björck, Wieselgren och Lindhult förenat sig om följande yttrande: — Då pastor Bernhard i sitt till juryäs pröfs ning öfverlemnade påstående, hvilket, ehuru bostämdt jemväl genom anförande af. hvad aflaten enligt pastor Bernkardö åsipt iokö inneburo, desk positivt innefattar, att med aflat ieke Kioås något annat än syndastraffens förmildring eller tillgife, ja, så pass detsamma som t. ex. enligt K. F. den 4 maj 1555 svehska riksdagen stadgat gohöm utbytande af den offentliga Eyrkoplikten (tjufpallen) mot enskild skrift; men genom do af V. R. anförda citater ur såväl Tridontinska mötets beslät som katolska författateå skrifter, dem pastor Bern? hard förklarat sig gilla, blifvit ådagalagdt: att aflatot till sin verkan gäller ej bott inför kyrkan Rät? på jorden utan tfven inför Gud, samt att dot sålunda förmår ingripa uti och förändra Guds rådslat; Satt, om än såsom vilkor för aflats erhållande fordras; ett man är yvöre ponitens, gonfessus ot sacra communione röfoötas, detta likväl i och för sig icke utan sedermera vunnen aflat förmår tillförsäkra den botfärdige syndaren befrielse från coller lindring uti vare sig det timliga lifvet tillhörande poena residuso eller do på andra sidan grafven väntande, till beskaffenhet och fortvaro omätliga, skärselds-straffen ; att hvad således den uppriktigasto ånger, den mest djupgåendo botfärdighet och syndabekännelse icke mäkta åstad komma, i och genom aflaton blifver för värfvadt åt syndaren, hvilken derför, icke utan ati förskaffa sig sådan, kan känna sig fullständigt befriad från syndens straff; men åter genom aflatens vinnande ornår befrielse från äfvon sådana syndastraff, Som inträda efter döden och icke kunna af monsklig myndighet vare sig påläggas eller eftorskänkas ; elltså, och enär de begge hithörande k. förordningar af don 4 maj 1855, hvilka pator Bernhard måste anses hafva afsott, endast medfört förändring i den för vissa brott genom verldslig lag stagade påföljd, hvilken den brottsligo här i tiden varit underkastad, fiona vi det vara af V. R. otvetydigt visadt, att med aflat menas något väsentligt annat hvad af pastor Bernhard på anförda sättet blifvit påstådt, och känna vi på grund höraf, honom, Bornhard, skyldig att till de fattige i Stockholm utgifva de af honom utfästa fom famnarne god björkved; hvaremot undertecknade, Barclay och Jur: zick, gemensamt afgifvit följande utlåtande: Då V. R. genom anförda citater ur Bellarwin, Thomas och Aqvins m. fl. och genom eget räsonnemang tydligen och klart har bovisat, att aflat, enligt katolska kyrkans lära, icke betyder syndaförlåtelso, hvilken den botfärdigo syadaren erhåller i botens sakrament, ej heller syndaförlåtelso för penningar, utan ondast det timliga syndastraffets förmildring eller eftergift antingen här i lifvet eller i skärgelden, så ansc vi, att vadfrågan emellan hr pastor Bernhard och hr Hedlund endast kan afse jemförelsen med K. F. af d. 4 maj 1855, som hr Bernhard vid tillfällot har bogagnat; och då vi ioko på någat sätt kunna betrakta detta af hr Bernhard anförda exempel såsom en förklaring på saken, utan endast såsom en jemförelse, emedan k. m:t icko såsom politisk utan såsom kyrklig auktoritet och myndighet förmildrade dot förut beståondo strängare, kyrkliga straffet, tjufpallon, till dot lindrigare, enskild skrift — så anso vi, att denna hr Bernhards jemförelse icke kan vara vilseledande tör don tänkando svenska allmänheten utan tvärtom ganska berättigad i sitt slag, till följd hvaraf vi anse hr Hedlund vadet förlustig och pligtig att utbotala de mellan båda partorna öfveronskomna fem famnar god björkved till de tattige i Stockholm. Juryns beslut har sålunda utfallit i oovlighet med det at Björck, Wioselgren och Lindhult afgifoa yttrande. Göteborg den 19 decomber 1872. 4. W. Björck. Joh. Jurzik. Bigfrid Wieselgren. A. Barclay, i:r. H, Aug, Lindhult. (G. H. T.)