trader nu In mea den Dpossa I nadaden, som
han profskjutit, och det sätt, hvarpå Cesarine
behandlar honom, visar nogsamt att han är i
hennes våld. Hennes blick på Antonin, i det
hon går, märkes af Claude, som nu träder in,
men han offrar inga ord på-henne, hvaremot
han med mycken innerlighet vänder sig till
Antonin. Denne vill bort och ber att få resa,
men Claude säger honom att han känner hans
hemlighet.
— Du älskar min hustru! heter det kort
och godt, och Antonin faller till sin välgörares
fötter samt ber om tillgift. -
— Hvad skall jag förlåta dig? — Så unge-
fär lyda Claudes ord. — Det är icke ditt fel
att du är förälskad i denna qvinna och din
tacksamhet mot mig skall höja dig öfver
hvarje frestelse. Du lider, men sorg och li-
danden böra härda en verklig man för lifvets
strider. Dessutom har ingen för ögonblicket
rättighet till att begrafva sig i en sjelfvisk
sorg. Sedan två år finns det icke enskilda
sorger här i landet.
En bifallsstorm, mer öfverväldigande än man
kanske någonsin hört, till och med på en iransk
teater, helsade dessa ord, och hela samtalet,
som var rikt på fina anspelningar, följdes med
största intresse.
Antonin lofvar att vara stark, men kan icke
fatta hur Claude kan tillåta sin hustru att
återvända till den husliga härden, om hon
verkligen sjunkit så djupt som han säger.
— Hon skulle ännu mera vanära mitt namn
om hon icke bodde hemma, svarar Claude.
Här gör hon mig litet mera löjlig; men hon
vanärar mig mindre! (Applåd.)
Claude öfvergår doarefter till att anförtro
Antonin sin senaste uppfinning på skjutvap-
nens område och lemnar honom ett manuskript,
i hvilket hela denna uppfinning, som skall tör-
våna verlden, är afslöjad; Antonin skall gömma
handlingan i en jernkista — som står på sce-
nen — och som endast Claude och han sjelf
kuana öppna.
Emellertid anmäles en främmandes besök;
han har kommit tör att bese huset, som Claude
på grund af sitt långa arbete med uppfinnin-
gen har blifvit nödgad att utbjuda till salu,
Den främmande, en jovialisk herre, heter
Cartagnac och kommer från Marseille. Han
talar med Clande om denna uppfinning och i
dialogen fällas yttranden om, hurusom fram-
tiden hör dem till, hvilka arbeta, qui veillent,
qui se dominent, et qui croient. Cartagnac
blir nu ensam med Cesarine och rycker fram
med det meddelandet, att han känaer hela
hennes föregående lif samt att han skall göra
henne all den skada han kan, om hon icke
säljer mannens hemligbet till honom. Hon
tror icke att han vet mer än hennes man, men
då det visar sig att han känner ännu flera
skandaler än den stackars Clavde, ger hon
a!lt förloradt och ridån feller, sedan man fått
den öfvertygelsen att Csarine fullkomligt är
i hans våld.
I nästa akt gör man bekantskap med resten
af de handlande personerna och deribland med
Daniel, en rik och mycket aktningsvärd jude,
som icke har-något synnerligt annat att göra
än att predika om sin ras och att framföra
en ursäkt för att hans dotter Rebecka, en en-
gel i dygd och sanvingskärlek, begifver sig på
resor, Han vill nämligen söka sig ett nytt
hem och Rebecka, som älskar Claude, vill
följa honom; Hon tillstår denna känsla i ett
slags uppenbarelse, som hon delgifver Claude
under det hans hustru spelar Chopins begraf-
ningsmarsch på pianot och Antonin fröjdar
sina blickar med åsynen af C6sarines ödes-
digra skönhet. Hela denna besynnerliga scen
är af stor verkan på scenen, hur löjlig än en
beskrifning derpå kan lyda.
C6sarine, hvars retliga lynne och hela ka
rakter framkalla en mävgd passionerade ut
brott — hvilka fröken Desclåe återgifver som
en verklig och snillrik konstnärinaa -- anmo-
dar emellertid Antonin om att komma till sig
senare, om han ser ionstret till rummet öp-
pet, och hon lemnar honom en betydlig summa
penningar med begäran att han måtte förvara
dem i den omtalda kistan. Då hon blifvit
ensam med sin man, slå hennes känslor än
en gång om och hon gör ett sista försök att
återvinna hans kärlek. Han vacklar under den
förtrollning, hon tyckes utöfva öfver alla, som
hon vill vinna, men underrättar henne slutli-
gen om att hon för sent ångrat sitt uppför
rande och att hans stackars fådernesland, som,
han vill skänka sin uppfinning, nu intager för-
sta rummet i hans hjerta. Hon rasar, förban-
nar och hotar, ch han svarar med att med:
dela henne att han vill döda henne: — de te
ue! om hon snärjer Antonin i sina nät.
Hon är utom gig af smärta, och då hon blif-
vit ensam, rycker hon upp fönstret och lockar
snart den stackars älskogssjuka Antonin i sina
armar; hon talar med honom, snärjer honom,
säger hon vill dö med honom och snart har
Antonin glömt alla lössen för sirenens loc-
kande ord, strålande ögon och berusande när-
varo. I denna scen öfverträffade fröken
Descl6e sig sjölf, och i det ridån faller, mum-
lar publiken att icke sjelfva Rachel kunde
hafva hänfört i högre grad eller spelt med
mera fulländad konst.
Då ridån åter går upp, ser man månskenet
strömma in på Claudes melankoliska och matta
drag, under det haa i ett slags bön anropar
himmelen om att genom ett eller annattecken
uppenbara, om det är rätt att döda en qvinna,
som anstiftar så mycket ondt. Han afbrytes
af Castagnac, som blir mycket förvånad -öf:
ver att finna en man försänkt i bön och som
frågar om han trot att denna bön också blir
hörd
— Den skall blifva det! svarar Claude.
— Nå ja, det är sant; det är lång väg
ÅN ann att dat Adräier in alltid nå.