Dumas den andres nyaste dram.
Medan man under de senaste veckorna
i London hufvudsakligen sysselsatt sig med
Napoleon den tredje, har man i Paris haft
mycket att syssla med Dumas den andre. Då
man icke vistats i Paris, kan man svårligen
göra sig en föreställning om det ofantliga upp-
seende, som en ny pjes af Dumas eller Sar-
dou väcker, och om man icke på ett eller
annat sätt står i förbindelse med personer,
hvilka åtojata godt af teatrarnes service de
la presse, hvilken service för öfrigt slukar
de flesta och bästa platserna i salongen, kan
man för penniogar knappast förskaffa sig en
biljett till första uppförandet af en pjes sådan
som den ofvan aämde.
Den 16 dennes var en ovanligt liflig dag
för den teaterbesökande allmänheten, ty Dumas
den yogres nyaste arbete Claudes hustru
skulle för första gången gå örver scenen på
Gymnase, Redan långt innan dörrarna öpp-
nades var en stor mängd menniskor församlad
på teaterns breda trappa, tydligen blott för
att få se de lyckliga, med biljetter försedda
gå in i helgedomen, då ögonblicket var inne.
Vi vilja låtsa som om vi hörde till de ut-
valde och taga plats i den lilla vackra teatern,
på hvars scen aftonens hbjelte firat så många
triumfer. På alla håll ser mån framstående
författare, journalister. och deputerade, såväl
som ledande damer från båda verldarne; de
tyckas tro att en första representation omöjli-
gen kan försiggå utan dem. Vi läsa på affi-
scherna och se att en fröken Descleo skall
spela hufsadrollen, att den vackra blondinen
Blanche Pierson skall framställa judinnan Re-
becka, och man underrättar oss om att den
snillrika törfattaren anförtrott henne, att Ra-
faels blonda madonna också var judinna, på
den unga konstnärinnans anmärkning om att
hon svårligen skall kunna komma att likna en
sådan,
De tre välkända slagen höras, sorlet afstan-
nar och de förkylda, hvilka dröjt med att
hosta ut tills allt blifvit tyst, helsas med det
hånande utropet : till lasarettet! under det ri-
dån sakta går upp. På scenen är allt så
mörkt, att man blott med svårighet kan ur-
skilja de särskilda föremålen, och först då en
jungfru kommer ia med ljus upptäcker man
att man, har ett rum, halft hvardagsrum, halft
studerkammare, framför sig. Glober, modeller,
bomber äro uppställda på hyllor och ett piano
är till hälften doldt af en stor soffa. Det
knackar på dörren och in träder en beslöjad
dam, på hvars egendomligt mjuka röst man
genast känner igen fröken Desclte. Af det
samtal, som utspinner sig mellan henne och
juogfrun, blir det derefter klart att hoa är
Claudes hustru C6sarine, Jungfru Edru6e
mottar sin matmor med misstro och förebrår
henne för att hon kunde öfvergifva sin man,
som älskade henne så högt. OC6sarine låter
se ett hånfullt lesnde och talar blott om sina
lidanden, om sin sjukdom, om tron på att hon
skulle dö och om sitt skriftermål,
— Biktade ni alla edra synder? frågar
Edruo.
— Ja, inför döden — alla; men det går ja
för - ötrigt vid skriftermål som på resor, man
glömmer alltid något.
Derpå frågar hon om Rebecka, den unga