Dumas den andres nyaste dram. Medan man under de senaste veckorna i London hufvudsakligen sysselsatt sig med Napoleon den tredje, har man i Paris haft mycket att syssla med Dumas den andre. Då man icke vistats i Paris, kan man svårligen göra sig en föreställning om det ofantliga uppseende, som en ny pjes af Dumas eller Sardou väcker, och om man icke på ett eller annat sätt står i förbindelse med personer, hvilka åtojata godt af teatrarnes service de la presse, hvilken service för öfrigt slukar de flesta och bästa platserna i salongen, kan man för penniogar knappast förskaffa sig en biljett till första uppförandet af en pjes sådan som den ofvan aämde. Den 16 dennes var en ovanligt liflig dag för den teaterbesökande allmänheten, ty Dumas den yogres nyaste arbete Claudes hustru skulle för första gången gå örver scenen på Gymnase, Redan långt innan dörrarna öppnades var en stor mängd menniskor församlad på teaterns breda trappa, tydligen blott för att få se de lyckliga, med biljetter försedda gå in i helgedomen, då ögonblicket var inne. Vi vilja låtsa som om vi hörde till de utvalde och taga plats i den lilla vackra teatern, på hvars scen aftonens hbjelte firat så många triumfer. På alla håll ser mån framstående författare, journalister. och deputerade, såväl som ledande damer från båda verldarne; de tyckas tro att en första representation omöjligen kan försiggå utan dem. Vi läsa på affischerna och se att en fröken Descleo skall spela hufsadrollen, att den vackra blondinen Blanche Pierson skall framställa judinnan Rebecka, och man underrättar oss om att den snillrika törfattaren anförtrott henne, att Rafaels blonda madonna också var judinna, på den unga konstnärinnans anmärkning om att hon svårligen skall kunna komma att likna en sådan, De tre välkända slagen höras, sorlet afstannar och de förkylda, hvilka dröjt med att hosta ut tills allt blifvit tyst, helsas med det hånande utropet : till lasarettet! under det ridån sakta går upp. På scenen är allt så mörkt, att man blott med svårighet kan urskilja de särskilda föremålen, och först då en jungfru kommer ia med ljus upptäcker man att man, har ett rum, halft hvardagsrum, halft studerkammare, framför sig. Glober, modeller, bomber äro uppställda på hyllor och ett piano är till hälften doldt af en stor soffa. Det knackar på dörren och in träder en beslöjad dam, på hvars egendomligt mjuka röst man genast känner igen fröken Desclte. Af det samtal, som utspinner sig mellan henne och juogfrun, blir det derefter klart att hoa är Claudes hustru C6sarine, Jungfru Edru6e mottar sin matmor med misstro och förebrår henne för att hon kunde öfvergifva sin man, som älskade henne så högt. OC6sarine låter se ett hånfullt lesnde och talar blott om sina lidanden, om sin sjukdom, om tron på att hon skulle dö och om sitt skriftermål, — Biktade ni alla edra synder? frågar Edruo. — Ja, inför döden — alla; men det går ja för ötrigt vid skriftermål som på resor, man glömmer alltid något. Derpå frågar hon om Rebecka, den unga