till att äta oss mätta, så inte böra vi missunna den glada skatan några at de smulor. som falla från vårt bord. Åro vi åter så fattiga, att hon af oss icke kan påräkna sitt underhåll, nåja, hon kan väl ändå få, ha fri boatad hos oss bara för sitt goda lynnes skull, Vi behöfva ibland minsann litet gladt omkring oss på den tysta, stilla landsbygden. Om skatan kan längre tid hållas i bur och hur hon då beter sig, känner jag icke af egen erfarenhet. Sedan jag nu framhållit skatans, att jag så må säga, goda sidor, så tillhör mig, såsom samvetsgrann skildrare att icke heller förtiga hennes, från mensklig synpunkt betraktadt, fel och brister. Hon har nemlizen tyvärr den stora likheten med oss menviskor att ej vara från slikt befriad. Bland alla fäglar, som icke äro till yrket röfvare, såsom örnen, höken, ugglan och gladan, känner jag ingen större eller fiffigare tjuf än skatan. Hon har mycket klena be grepp om eganderätten: tar hvad hon kommer öfver, som vägglöst är i matväg, Atande allt möjligt, har hon dock en afgjord böjelse för cörsbär. Men, som hon icke kommit derhän på det hortikolturiska området, att hon sjelf kan plantera, uppdraga och ympa körsbärsträd, så håller hon sig till dem, vi hafva i våra trädgårdar och väljer aldrig de sämsta. Men am man nu tar och jemför skatans beteende i detta fall med vår okunnighet i den organiska kemien, till följo hvaraf vi låta bien tillverka ho nung åt oss, hvilken vi begärligt, icke blott annektere, liksom skatan körsbären, utan ock mörda dess egare, så tro vi icke, att den stackars körsbärssnattande skatan i hvarken juridiskt eller moraliskt hänseende förlorar på jemförelsen. Eller hur? Ärade landtmän, I, som tilläfventyrs äro mindre svaga för skatan än jag, hur skall jag nu kunna längre hos er lägga ett godt ord för henne? Skatan icke blott stjäl, utan gör understundom i obevakade ögonblick, hvad som än värre är: hon — rånar och mördar. Det är alldeles. förfärligt, men likväl fullkom ligt sant, Till dessa grofva brott göra sig dock, som bättre är, högst tå skatindivider skyldige och endast under den tid, då familjen ökats och näringsomsorgerna äro särdeles tryckandeSmå kycklingar, små gåsoch ankungar äro dock de enda, som blifva töremål för hennes roflystnad, Med rån inom ifrågavsrande verld menar jag, då skatan till. exempel hackar kycklingen och beröfvar honom all hans mat, och med Smord när hon anammar t. ex, sjelfva kycklingen. Men hvarför skulle vi icke kunna förlåta en liten skata, då vi äro skyldige förlåta en stor menniska?! Till sist kan jag icke neka mig nöjet meddela alla de sägner, som gå om skatan, men, mitt ärade Herrskap, ursäkta mig för all del, att jag alldeles icke kan ikläda mig någon proprieborgen för detberättigade uti någon enda.af. dessa sägner. Så här låta de: Bkator och skatbon gifva lycka och trefnad åt både folk och kreatur på den gård, der do finnas. Detta är också den vackraste af alla sägnerna, och hygglig nog är denna: När skatorna på eo gård äro mera närgångna än Vanligt, och skratta, vare sig sit tande nere på marken, på grindstolparna eller på något af taken, så kommer främmande innan qvällen. Denna spådom slår aldrig fel. ) På helt annat sätt låta de öfriga, som vi nu skola låta höra: Hvilken det vara må, som blott tar i skata, gkatunge;; skatfjäder : eller skatbo, får skabb eller annat Utslag på kroppen. ) Om örn skata får tag uti det hår, som menniskan katomat af sitt hufvud-soch dermed bygger sitt bo, så får den, hvars hår få vårdslösats, den aldra förfärligaste hufvudvärk, hvarför det afkammade håret alltid skal brännas upp.) j Skatan kan mycket väl skilja icke allenast en bössa från ett annat föremål utan förstår sig ock på om bössan är laddad eller icke: hon känner lukten af krut, så att hon flyger sin kos, om man endast har ett kruthorn i fickan. Den jägare, som går till skogs, skall, om en skata kommer i hans väg, vare sig aldrig så närs, akta sig för att skjuta på henne, ty antingen han bommar på eller träffar henne, så är säkert att han den dagen icke -far-ett enda lif i skogen, nej, knappast se något vildt en gång. Dot är mycket nyttigt. att spika upp en skata öfver stalldörren,. ty maran vågar sig då icke in att rida hästarne. Skrattar skatan;sedansolen gått ned, så är något sattyg å bane i närheten, såsom antingen rönt spökeri, någon död, som går igen, eller grymt förtal, eller-svordom, eller osämj eller slagsmål, eller stöld, eller mord. Åt allt sådant skrattar skatan under natten; annars aldrig den tiden på dygnet, ) Der påskkärringar finnas, må skatorna ej 4) Månne icke skatorna är mest framme och skratta mest, då det är vackert väder? Månne icke främmande just då företrädesvis kommer? 5) Den säguen måtte de sluga skatorna sjelfva ha spridt ut. : ) Minna ialka för att ei komma — i maten?