till att äta oss mätta, så inte böra vi miss-
unna den glada skatan några at de smulor.
som falla från vårt bord. Åro vi åter så fat-
tiga, att hon af oss icke kan påräkna sitt un-
derhåll, nåja, hon kan väl ändå få, ha fri bo-
atad hos oss bara för sitt goda lynnes skull,
Vi behöfva ibland minsann litet gladt omkring
oss på den tysta, stilla landsbygden.
Om skatan kan längre tid hållas i bur och
hur hon då beter sig, känner jag icke af egen
erfarenhet.
Sedan jag nu framhållit skatans, att jag så
må säga, goda sidor, så tillhör mig, såsom
samvetsgrann skildrare att icke heller förtiga
hennes, från mensklig synpunkt betraktadt,
fel och brister. Hon har nemlizen tyvärr den
stora likheten med oss menviskor att ej vara
från slikt befriad.
Bland alla fäglar, som icke äro till yrket
röfvare, såsom örnen, höken, ugglan och gla-
dan, känner jag ingen större eller fiffigare
tjuf än skatan. Hon har mycket klena be
grepp om eganderätten: tar hvad hon kommer
öfver, som vägglöst är i matväg, Atande allt
möjligt, har hon dock en afgjord böjelse för
cörsbär. Men, som hon icke kommit derhän
på det hortikolturiska området, att hon sjelf
kan plantera, uppdraga och ympa körsbärsträd,
så håller hon sig till dem, vi hafva i våra
trädgårdar och väljer aldrig de sämsta. Men
am man nu tar och jemför skatans beteende i
detta fall med vår okunnighet i den organiska
kemien, till följo hvaraf vi låta bien tillverka ho
nung åt oss, hvilken vi begärligt, icke blott
annektere, liksom skatan körsbären, utan ock
mörda dess egare, så tro vi icke, att den
stackars körsbärssnattande skatan i hvarken
juridiskt eller moraliskt hänseende förlorar på
jemförelsen. Eller hur?
Ärade landtmän, I, som tilläfventyrs äro
mindre svaga för skatan än jag, hur skall jag
nu kunna längre hos er lägga ett godt ord
för henne? Skatan icke blott stjäl, utan
gör understundom i obevakade ögonblick, hvad
som än värre är: hon — rånar och mördar.
Det är alldeles. förfärligt, men likväl fullkom
ligt sant, Till dessa grofva brott göra sig
dock, som bättre är, högst tå skatindivider
skyldige och endast under den tid, då familjen
ökats och näringsomsorgerna äro särdeles tryc-
kande-
Små kycklingar, små gås- och ankungar äro
dock de enda, som blifva töremål för hennes
roflystnad,
Med rån inom ifrågavsrande verld menar
jag, då skatan till. exempel hackar kycklingen
och beröfvar honom all hans mat, och med
Smord när hon anammar t. ex, sjelfva kyck-
lingen. Men hvarför skulle vi icke kunna förlåta
en liten skata, då vi äro skyldige förlåta en
stor menniska?! Till sist kan jag icke neka
mig nöjet meddela alla de sägner, som gå om
skatan, men, mitt ärade Herrskap, ursäkta
mig för all del, att jag alldeles icke kan
ikläda mig någon proprieborgen för detberät-
tigade uti någon enda.af. dessa sägner.
Så här låta de:
Bkator och skatbon gifva lycka och tref-
nad åt både folk och kreatur på den gård,
der do finnas.
Detta är också den vackraste af alla säg-
nerna, och hygglig nog är denna:
När skatorna på eo gård äro mera när-
gångna än Vanligt, och skratta, vare sig sit
tande nere på marken, på grindstolparna eller
på något af taken, så kommer främmande
innan qvällen. Denna spådom slår aldrig fel. )
På helt annat sätt låta de öfriga, som vi
nu skola låta höra:
Hvilken det vara må, som blott tar i skata,
gkatunge;; skatfjäder : eller skatbo, får skabb
eller annat Utslag på kroppen. )
Om örn skata får tag uti det hår, som men-
niskan katomat af sitt hufvud-soch dermed
bygger sitt bo, så får den, hvars hår få vård-
slösats, den aldra förfärligaste hufvudvärk,
hvarför det afkammade håret alltid skal
brännas upp.) j
Skatan kan mycket väl skilja icke allenast
en bössa från ett annat föremål utan förstår
sig ock på om bössan är laddad eller icke:
hon känner lukten af krut, så att hon flyger
sin kos, om man endast har ett kruthorn i
fickan.
Den jägare, som går till skogs, skall, om
en skata kommer i hans väg, vare sig aldrig
så närs, akta sig för att skjuta på henne, ty
antingen han bommar på eller träffar henne,
så är säkert att han den dagen icke -far-ett
enda lif i skogen, nej, knappast se något
vildt en gång.
Dot är mycket nyttigt. att spika upp en
skata öfver stalldörren,. ty maran vågar sig
då icke in att rida hästarne.
Skrattar skatan;sedan- solen gått ned, så är
något sattyg å bane i närheten, såsom antin-
gen rönt spökeri, någon död, som går igen,
eller grymt förtal, eller-svordom, eller osämj
eller slagsmål, eller stöld, eller mord. Åt
allt sådant skrattar skatan under natten;
annars aldrig den tiden på dygnet, )
Der påskkärringar finnas, må skatorna ej
4) Månne icke skatorna är mest framme och
skratta mest, då det är vackert väder? Månne
icke främmande just då företrädesvis kommer?
5) Den säguen måtte de sluga skatorna sjelfva
ha spridt ut. :
) Minna ialka för att ei komma — i maten?