Mitt barn.) Mitt lilla barn! du är mig mer än Jag. kan säga uti ord. Med dina ögon först jag sor hur vacker är vår gröna jord, du elfva i min sommarqväll ! min lilla hvita eternell Grå himmel färgar allting grått, men bara solon tittar fram, bli fälten gröna, vattnet blått och skyarna ssmå hvita lamm, och allt förskönas i ett nu. — Mitt solsken, barnet mitt, är du. Mitt lynne har ej mulen plätt som icke ljusnar när du ler ; dia kärlok .gör det tanga lä det lätta du din ljufhat-gor; hvadbolst du rör vid mista grand, blir vänligt som din egen hand. Du sitter guldstol på min arm; jag hör ditt lilla hjerta slå, och om jag vore än så arm, så kände jag mig rik ändå. Du ger mig mer än rikedom: du gör mig glad och god och from. Dia oskuld är min föresya; mitt samyetes, det är din röst; du är min hjelp och min försyn ; du hjortat är uti mitt bröst, och — teg2 det och stodo still, så vore jag ej längro till. Hvem är jag — så jag ofta tänkt — att Parcon spann så ljuf min tråd dan stund du bief mig skänkt, jag börjat nästan tro på nåd. Ett vet jag: att jag ej är värd den lycka som mig blef boskärd. Mitt bara! — O:! hvilken sällhet i medvetandet att du är mitt Förlora dig! . . . . jag skalle bli tigrinnan lik, boröfrad. sitt Du små!er — ja du må väl le ; du vet, som jag, det kän ej ske. I himlen komma barnon in ; du gjort mig till ett barn som du. Din himmel är tillika min; vi skiljas icko åt vi tu, två blad af samma oternell, lik dig, min älskling, hvit och snäll. Likmycket, fjerran eller när — du vet nog hvad det kommer af — du är beständigt der jag är; ja, låge mellan oss ett haf och stode vi på hvar sin strand, jag hölle likafullt din band. Ej nånsin du mig lemna skall. I luft och vatten, skog och RN i gräsets grönska, snöns kristall, i doft och välljud, ljus och färg, i allt, allstädes är det du som strålar mot mig — just som nu. Som nu, när dina armar små förtröstansfullt du — God bles tbes! — tillmötes sträcker mig, och då (hur skulle jag väl låta bli!) jag tar dig kärleksbarn i famn och ger dig tusen ljufva namn. der fölle. i dina locl hvad mer än om jag fäst deri en ros med litet dagg uti. Du kärasto af allting kärt: som en välsignelse du kom. Hur mycket du mig skänkt och lärt ! (Det borde varit just tvärtom) SÅ liten än du är mot mig, du likväl lyft mig opp till dig. Du är — det låter kanske grant och döms af verlden såsom flärd ; men du, du vet det vara sanat — du är mig mera än en verld. Du är mitt barn: — det siger allt, och likväl vore det för kallt. Förutan sol smalt icke snön, ej ljungen blommade på u är min sol. Du jä min kärlek och min religion. mitt yppersta, mitt fräza-ts bud från kärlekons och barnone gud. min bön, Mitt barn! I glädje som i nöd. och bruste alla andra band. vårt håller fast i lif och död. Jag släpper ä din lilla hand och vet att till det fjerrin blå din vinge bär oss båda två. Olof Stig. sddela detta vackra ;) Då vi taga oss friletel