SABV OK VOR UIPRURL PUIDR. CL KAN Jag också säga, att vi hade icke varit en vecka i sjön, innan våra manövrer gingo hjelpligt, och efter en månad längtade vi att få byta några glatta lag med ryssarne. En långt starkare fiende skulle icke rosat marknaden att råka ut för oss. CMen det var om Viborgska viken jag skulle berätta. Vi hade med både linieflottan och skärgårdsflottan kommit in i viken och ryssen hade bommat till sunden för oss, på att det icke såg möjligt ut att komma väl derifrån. Vi måste ligga der och äta på vår proviant, som just icke var att skryta med. :Vet ni, mina herrar, det kan likväl skära en i hjertat att tänka på, huru der hushållades med folket, och ett folk, som sannerligen skulle kunnat göra underverk, om det fått bara ut sin rätt. Men de dogo som flugor af den ruttna födan, som kronan fick betala dyrt, men hvaraf leverantörer och proviantmästare blefvo feta. Likväl hördes ingen klagan. Man bara svor, för det man icke fick slåss. Sådan var andan hos alla, och ehuru vi voro instängda, som. råttan i fällan, fanns ingen som tänkte på att ge sig. Slåss, bara slåss! det var Na tanke och vår längtan, både natt och ag. UKungen var sjelf hos oss, och uppmuntrade oss ibland. Han gick helst med skärgårdsflottan, och Stedingken var hans förtrognaste, sades det. Också hade Chapman byggt en skärgårdsflotta, som något dugde till, ehuru dea fick stryk vid Svensksund året förut. Det var först efter vår reträtt från Viborg, som den stora segern blef vunnen på samma ställe, det böra herrarna komma ihåg. Vi, liniefiottans officerare, voro derför litet stolta af oss och sågo något förnämt ned på skärgårdeflottan. Emellertid, så som vi lågo i Viborgska viken var det bäst att vi alla. höllo tillsammans. Jag undrar, i det hela, om någon svensk kung nånsin varit värre i fällan, ute på sjön nemligen, än Gustaf III den gången. Och likväl var han alitid vid gödt humör. Det taltes en gång om, att vi skulle göra en landstigning med allt folket, bränna hela flottan och slå oss igenom till sjelfva Petersburg. Men fast det såg omöjligt ut, ville vi sjömän hellre slå oss ut. sjövägen. Ingen visste egentligen huru det skulle gå till, men så mycket var säkert, att hellre hade vi låtit vår gamle öfverste spränga oss i luften, än vi skulle gett oss. Gubben var förargad, men han hade bordt veta, att det var alldeles onödigt att hota oss, som han sedermera gjorde. CDet var en morgon, god herrar, då en ostlig bris blåste upp. Vi fingo hastigt ordres att lätta ankaret. Hela svenska flottan kom i rörelse. Kungen sjelf i sin slup for omkring och språkade med cheferna. MHisingsköld hade dagen förut talat med honom, Det var en allmän nyfikenhet å färde. Snart fipgo vi reda på planen. CNi bör veta, god herrar, att svenska fottan låg i en linie midt emot den ryska, men på så långt håll att kanonerna icke kunde begagnas. Ryssarnes skepp vore nära dubbelt så många, och en mängd tredäckare med mycket öfver hundra kanoner hade de, då våra största skepp voro åttifyror. Bakom vår linie låg hela skärgårdsflottan. Tidigt om morgonen hade l!våra kanonslupar gjort ett anfall på ryssarnes högra flygel, för att draga deras uppmärksamhet ditåt. Men det var på venstra flygeln, som vi skulle bryta igenom deras linie. :Derslågo ryska linieskeppen så tätt, att det ickeoxrar 10-famnar emellan det ena skeppets klyfvarbom och det andras akterspegel. På yttersta venstra flygeln hade ryssarne: också en fregatt, som i synnerhet var farlig för skärgårdsflottan. : Då vi, kela flottan, kommo under segel, hände första olyckan. Skeppet Finland kom på grund och blef sittande. Men här var icke tid att dröja. Skeppet Dristigheten hade befallning att gå främst och alla linieskeppen skulle segla i hans farvatten. Öfverste Puke var befälhafvare på Dristigheter och hans skepp gjorde skäl för namnet. (83 snart vi hade fart på skeppen, styrde Dristigheten rakt på linien af venstra ryska flygeln. Ryssarne togo emot Dristigheten med glatta lag, som ströko långskepps och togo mycket folk bland oss. Men vi svarade icke. cGöta Lejon var det fjerde i raden af våra linieskepp. Vi hade laddat med dubbelt skarpt ock vår gubbe grinade emellanåt förskräckligt, ty han hade, så gammal han var, sina hvita tänder i behåll. Han tog af sig hatten och medan de hvita hårstriporna flögo omkring de väderbitna anletsdragen, svor han att vid ringaste försummelse af någon enda bland manskapet, skulle: han kasta en brinnande lunta i krutdurken. Ockmå Kd ara man MÅ mV mART md UA