SABV OK VOR UIPRURL PUIDR. CL KAN Jag
också säga, att vi hade icke varit en vecka
i sjön, innan våra manövrer gingo hjelpligt,
och efter en månad längtade vi att få byta
några glatta lag med ryssarne. En långt
starkare fiende skulle icke rosat marknaden
att råka ut för oss.
CMen det var om Viborgska viken jag
skulle berätta. Vi hade med både linie-
flottan och skärgårdsflottan kommit in i vi-
ken och ryssen hade bommat till sunden
för oss, på att det icke såg möjligt ut att
komma väl derifrån. Vi måste ligga der
och äta på vår proviant, som just icke var
att skryta med. :Vet ni, mina herrar, det
kan likväl skära en i hjertat att tänka på,
huru der hushållades med folket, och ett
folk, som sannerligen skulle kunnat göra
underverk, om det fått bara ut sin rätt.
Men de dogo som flugor af den ruttna födan,
som kronan fick betala dyrt, men hvaraf
leverantörer och proviantmästare blefvo feta.
Likväl hördes ingen klagan. Man bara svor,
för det man icke fick slåss. Sådan var an-
dan hos alla, och ehuru vi voro instängda,
som. råttan i fällan, fanns ingen som tänkte
på att ge sig. Slåss, bara slåss! det var
Na tanke och vår längtan, både natt och
ag.
UKungen var sjelf hos oss, och uppmun-
trade oss ibland. Han gick helst med skär-
gårdsflottan, och Stedingken var hans för-
trognaste, sades det. Också hade Chapman
byggt en skärgårdsflotta, som något dugde
till, ehuru dea fick stryk vid Svensksund
året förut. Det var först efter vår reträtt
från Viborg, som den stora segern blef
vunnen på samma ställe, det böra herrarna
komma ihåg. Vi, liniefiottans officerare,
voro derför litet stolta af oss och sågo nå-
got förnämt ned på skärgårdeflottan. Emel-
lertid, så som vi lågo i Viborgska viken
var det bäst att vi alla. höllo tillsammans.
Jag undrar, i det hela, om någon svensk
kung nånsin varit värre i fällan, ute på
sjön nemligen, än Gustaf III den gången.
Och likväl var han alitid vid gödt humör.
Det taltes en gång om, att vi skulle göra
en landstigning med allt folket, bränna hela
flottan och slå oss igenom till sjelfva Pe-
tersburg. Men fast det såg omöjligt ut,
ville vi sjömän hellre slå oss ut. sjövägen.
Ingen visste egentligen huru det skulle gå
till, men så mycket var säkert, att hellre
hade vi låtit vår gamle öfverste spränga
oss i luften, än vi skulle gett oss. Gubben
var förargad, men han hade bordt veta, att
det var alldeles onödigt att hota oss, som
han sedermera gjorde.
CDet var en morgon, god herrar, då en
ostlig bris blåste upp. Vi fingo hastigt
ordres att lätta ankaret. Hela svenska
flottan kom i rörelse. Kungen sjelf i sin
slup for omkring och språkade med che-
ferna. MHisingsköld hade dagen förut talat
med honom, Det var en allmän nyfikenhet
å färde. Snart fipgo vi reda på planen.
CNi bör veta, god herrar, att svenska
fottan låg i en linie midt emot den ryska,
men på så långt håll att kanonerna icke
kunde begagnas. Ryssarnes skepp vore nära
dubbelt så många, och en mängd tredäckare
med mycket öfver hundra kanoner hade de,
då våra största skepp voro åttifyror. Bakom
vår linie låg hela skärgårdsflottan. Tidigt
om morgonen hade l!våra kanonslupar gjort
ett anfall på ryssarnes högra flygel, för att
draga deras uppmärksamhet ditåt. Men det
var på venstra flygeln, som vi skulle bryta
igenom deras linie. :Derslågo ryska linie-
skeppen så tätt, att det ickeoxrar 10-famnar
emellan det ena skeppets klyfvarbom och
det andras akterspegel. På yttersta ven-
stra flygeln hade ryssarne: också en fregatt,
som i synnerhet var farlig för skärgårds-
flottan. :
Då vi, kela flottan, kommo under segel,
hände första olyckan. Skeppet Finland kom
på grund och blef sittande. Men här var
icke tid att dröja. Skeppet Dristigheten hade
befallning att gå främst och alla linieskeppen
skulle segla i hans farvatten. Öfverste
Puke var befälhafvare på Dristigheter och
hans skepp gjorde skäl för namnet.
(83 snart vi hade fart på skeppen, styrde
Dristigheten rakt på linien af venstra ryska
flygeln. Ryssarne togo emot Dristigheten
med glatta lag, som ströko långskepps och
togo mycket folk bland oss. Men vi sva-
rade icke.
cGöta Lejon var det fjerde i raden af
våra linieskepp. Vi hade laddat med dub-
belt skarpt ock vår gubbe grinade emellanåt
förskräckligt, ty han hade, så gammal han
var, sina hvita tänder i behåll. - Han tog af
sig hatten och medan de hvita hårstriporna
flögo omkring de väderbitna anletsdragen,
svor han att vid ringaste försummelse af
någon enda bland manskapet, skulle: han
kasta en brinnande lunta i krutdurken. Ock-
må Kd ara man MÅ mV mART md UA