— Detta förnekar jeg! Om han vore en
tölp, ett dumhufvud, en trästock, som så många
andra, skulle han ej ha haft någon rättighet
att hämnas; men han är en gentleman, en
bjelte, en martyr; kan man då undra öfver
att han för ett enda ögonblick förgätit att
han är en slaf? Hör blott! Jag har sett ho-
nom så hårdt pröfvad att jag — jag, som
älskar min armå högre än allt annat under
solen — sade honom att jag icke skulle kunna
annat än förlåta honom, om han glömde plig-
tens bud och en gång bestraffade sin tyrann
efter förtjenst. Men han förstod alltid att
beherska sin vrede. Hvarför gjorde han det?
Icke för det han fruktade döden — han läng-
tade efter den; utan emedan han älskade sina
kamrater, för hvilkas skull han led itysthet,
på det att de ej genom honom måtte bli för-
ledda till att begå hvad som sednare skulle
komma att ådraga dem grymma straff...
Uttrycket i marskalkens ögon förmilärades,
då han hörde henne tala; men sträfheten i
hans röst förblef densamma.
— Det är fåfängt ni söker inverka på min
mening, sade han helt kort. Jag ändrar icke
denna dom.
— Jo, säger jag, ni skall ändra den.
Sedan hon framkastat dessa djerfva ord,
blickade hon honom rakt in i ögonen, och
hennes röst ljöd ännu klarare än förr, då hop
i bestämd ton fortfor: :
UNDRB SKILDA FANOR 99