VuRSa CHI PreStucttnanuldat. Bland alla de mångahanda påhitt, hvarmed ordningens vänner i Frankrike under de senaste dagarne ha öfverraskat verlden, torde knappast något ha väckt en mera odelad förvåning än då de såsom Frankrikes framtida ledare, såsom den, hvilken skulle öfvertaga Thiers ansvarsfulla och besvärliga post, angåfvo den 79-årige general Changarnier. En utländsk tidning har i anledning af denna befingda karrikatyr, som verkligen tyckes vara allvarligt menad, uppdragit en ganska intressant skiss af den gamle generalen. Han är en af dossa olyckefåglar i den franska historien, hvilka alitid äro framme, då en storm är i annalkande och som också nu genom sin interpellation om Gambettas tal i Grenoble lät höra den första ugglelåten. Napoleon — så: lyder en berättelse bland de franska soldaterna — var, trots de olyckliga slagen vid Wörth och Forbach, först i det ögonblick riktigt förlorad, då Changarnier en regnig afton under stormens tjut bultade på Metz portar och begärde att blifva insläppt för att ställa sitt svärd till kejsarens förfogande. Jag har för vana att segra och beder republiken sätta min tillgifvenhet på prof skref han egenhändigt till 1848 års provisoriska rogering, Lamartine skyndade sig, kanske af fruktan tör hans onda öga, att pröfva hans republikanska känslor på några hundra mils afstånd från hufvädstaden genom att utnämna honom till sändebud i Börlin, Men Chaugarnier afslog anbudet och stannade qvar i Paris, och då började olyckorna hopa sig öfver den unga republiken, J unidagarne kommo och gåfvo generalen tillfälle att visa parisarne hvad han hade lärt under sina långvariga strider med beduinaerna. Detta gjorde han så grundligt, att regeringen icke såg sig i stånd att belöna hans tjenster på något mera passande sätt än genom att hals öfver hufvud skicka honom tillbaka till Algier. Hans val till folkreprösentant återkallado honom till Paris, der Cavaignac var blind: nog att anförtro honom befälet öfver hela stadens garnison, eit steg, i föjd hvaraf republikens öde till en god del kom att hvila i händerna på ea man, som var en afgjord fiendo till det republikanska styrelsesättet. Den 10 januari 1851, då han första gången i zationalförsamlingen öppet hade uppträdt mot republikens dåvarande president, Louis Napoleon, kallades han till Elysgospalatset. Med ett vänligt leende kom presidenten honom till mötes: Min käre general, den första divisio nen skall ju i morgon byta garnisomsplats; var af den godheten att gifva mig en förteckning på do regementen, ni anser bäst att flytta ifrån Paris, — Gynnaren förgör sig sjelf, täakte generalen, tog sett stycke papper och uppteck2aade samvetsgrant numren på alla de regementen, med hvilka han trodde sig kunna våga en orleanistisk statskupp. Utan att förändra ena min, mottog Napoleon förteckningen: och tackade honom med en bugning. Då Chan garnier kom hem, fann han sitt afsked liggande på bordet — men de regåmonten, han i sitt bjertas enfald hade uppräknät, befunno sig, då statskuppen företogs, i kabylernas fädernösland, och i hufvudstadens kaserher lågo idel bona partistiskt sinnade trupper. Ännu qvällen före :den 2:dra december utropade han i nationalförsamliogen med:storarfad patos: Icke en bataljon, icke ett kompani gkall nedlåta sig till att öppna Össarernas tidehvarf! I kunnen rådpläga i lugn, I, det franska folkets representanter. — Påföljande dåg satt han ejolf inom lås och bom i Mazas fängelset och kort derefter befann Kan sig utom Frankrikes gränser, Vid detta tillfälle skall Changarnier ha lofvat sig sjelf att aldrig mera befatta sig med politik, Hvilken skada att han nu i sitt lifs Beena afton blifvit detta löfte otrogen! Lt Tevald i den nu varande, på generaler ingalunda fattiga nationalförsamlingon. har han, ehuru en Nestor till åren, icke försummat något tillfälle att uppträda såsom en ungdom. Så ofta det gällt att framkalla en kris, har man i förgrunden sett den magra generalen med sin olycksbådande blick, sin oförändrade galongssoldatmask, sin mörka, tätt intill tin. vingarne strukna peruk, sitt kortklippta, grå skägg, sin snäfva uniformsrock och sina uppstoppade höfter. Det är mellan toaletten och utöfvandet af den politiska ränksmidarekonsten som åldringen nu delar de sista dagarne af sitt lif. Hvarför inskränker han sig icke till -omsorgen-om sin: egon person? Redan kE 5 på morgnarna börjar han sminka sig, derpå går han åter och lägger sig för att torka, stiger efter två timmars förlopp åter upp igen, börjar derpå åter rota bland. smink, fernissa, puder och pomador och har AFA NSReESARA E e en 0 PICS ENDA