om 082
hon på detta sätt misshandlade sin rivals lif-
lösa hufvud.
— Jag skulle kunna göra något dylikt, jag
ocksä! sade hon till sig sjelf, endast lyss-
nande till de onda instinkter, som i detta
ögonblick beherskade henne.
Den skola, i hvilken vår marketenterska
gått, hade varit särdeles egnad att hos henne
väcka och stärka alla dessa lägre begärelser
och känslor, gom menniskan har gemensamma
med djuret. Det hade varit lika svårt att öf-
vertyga henne om hämdens brottslighet som
att inplanta hos en ung tigrinna att det är
grymt att döda gazeller för att komma öfver
något att stilla sin hunger med. Att Ciga-
rette var sådan hon var, derför hade hon endast
sina naturliga goda anlag att tacka; hon hade
icke mera än vilddjuret i skogen fått lära sig
att tygla sina passioner.
Nu handlade hon, såsom hennes sämre jag
föreskrof. Med sitt vanliga förakt för all
rang, kom hon öfverens med sig sjelf om att
fru Corona ingalunda var värdig att blifva
artigt bemött.
Hon trädde fram till tältet och upplyftade
åraperiet framför ingången, icke med varsam
hand, utan hastigt och djerft samt stod nu
der framför sin fiende, belyst af de utanför
placerade marschallernas rödaktiga sken.
De personer, som befunno sig i tältet, sågo
förvånade upp; de voro Venetia Corona och
en äldre österländsk qvinna, hennes gunstling