om 082 hon på detta sätt misshandlade sin rivals liflösa hufvud. — Jag skulle kunna göra något dylikt, jag ocksä! sade hon till sig sjelf, endast lyssnande till de onda instinkter, som i detta ögonblick beherskade henne. Den skola, i hvilken vår marketenterska gått, hade varit särdeles egnad att hos henne väcka och stärka alla dessa lägre begärelser och känslor, gom menniskan har gemensamma med djuret. Det hade varit lika svårt att öfvertyga henne om hämdens brottslighet som att inplanta hos en ung tigrinna att det är grymt att döda gazeller för att komma öfver något att stilla sin hunger med. Att Cigarette var sådan hon var, derför hade hon endast sina naturliga goda anlag att tacka; hon hade icke mera än vilddjuret i skogen fått lära sig att tygla sina passioner. Nu handlade hon, såsom hennes sämre jag föreskrof. Med sitt vanliga förakt för all rang, kom hon öfverens med sig sjelf om att fru Corona ingalunda var värdig att blifva artigt bemött. Hon trädde fram till tältet och upplyftade åraperiet framför ingången, icke med varsam hand, utan hastigt och djerft samt stod nu der framför sin fiende, belyst af de utanför placerade marschallernas rödaktiga sken. De personer, som befunno sig i tältet, sågo förvånade upp; de voro Venetia Corona och en äldre österländsk qvinna, hennes gunstling