Den politiska krisen i Frankrike. Den stadga åt republiken, som monarkisterna satt sig emot att gifva, synes oväntadt komma att blifva åvägabragt genom oklokheten hos ett par af högerns medlemmar. Den gamle orleanisten general Changarnier interpellerade i dag åtta dagar sedan regeringen och förebrådde henne att hon icke bestraffat de embetsmän, som åhört hr Gambettas tal i Grenoble. Hr Thiers försvarade sina ätgärder och lät redan nu framskymta hot om att afgå. Efter öfverläggningens slut framställdes många förslag till proposition. Bland dessa var ett af amiral Jaurds, att församlingen skulle, upprepande förnyad försäkran om sitt förtroende till hr Thiers, öfvergå till dagordningen. Deita förslag hade hr Thiers sjelf eett och gillat. Det gick i riktningen af både hans och inrikesministerns yttranden, och venmstern var färdig att understödja det. Men innan propositionen blef af talmannen framställd, öfvertalade justitieministern Dufaure hr Thiers att gilla ett annat, af hr Mettetal framlagdt förslag som innehöll stt församlingen, ogillande de satser, som framstälts vid festen i Gr6noble och instämmande i det klander, republikens president öfver dem uttalat, öfvergår till dagordningen. Hr Dufaure tillkännagaf regeringens godkännande af en sådan proposition och den blef entagen med 280 röster mot 117. Hela venstern hade afhållit sig från att deltaga iomröstringen, och af de närvarande 600 ledamöterna i församlingen hade sålunda blott 280 eller mindre än hälften röstat mot hr Thiers. Det var då han således såg sig beröfvad majoritet i församlingen som han beslöt tillkännagifva gin afsigt att lemna makten ifrån sig. Sinnesstämningen i Versailles och i Paris, samt för öfrigt i Frankrike så långt, närmare underrättelser om nationalförsamlingens möte den 18 dennes på tisdagen hunno sprida sig, var denna dag, eller den 19, mycket upphetsad.