landsförvist, så hade man med detsamma naturligtvis blifvit befriad, om icke ifrån Aftonbladet, åtminstone ifrån dess dåvarande redaktör. När derföre saken kom inför domstol och en boktryckerikonstförvandt, numera ansedd boktryckare och tidningsredaktör i Jönköping, anmälde sig såsom öfversättare, gjordes åtskilliga försök att få bonom underkänd. Ett sådant försök var att åklagaren, en stadsfiskal Fredholm, satte i fråga att på stället examinera svaranden i tyska språket, hvilket väckte mycken munterhet bland åhörarne, af det skälet att stadsfiskalen sjelf var alldeles okunnig i detta språk. Skriften blef sedan äfven frikänd på en röst. Det var under loppet af detta åtal som, enligt hvad man läser i prosten Ahnfelts Studentminnen, f. d statsrådet och chefen för eklesiastik-departementet, biskopen Heurliv, skall vid ett samtal i ett sällskap om den Straussiska boken hafva yttrat: ja, det vete f-n ändå om inte Strauss har rätt. — Men det var icke nog med åtalet emot denna skrift. Under tiden öfverhopades jag, som i egenskap af förläggare naturligtvis togs för hufvudet, uti några rättrogna tidningar med riktiga förbannelser; detta skedde synnerligen i Svenska Biet. Såsom exempel på tonen i dessa utfall kan citeras ett tillfälle, då den första försvarsskriften i tryckfrihetsmålet var ingifven till domstolen ; några frågor hade deri blifvit framställda huru man skulle förlika vissa föreställningar, enligt dogmernas bokstafliga lydelse, t. ex. med katekesens förklariogar. I katekesen läres nemligen att Gud är en ande, ett usynligt väsende och allestädes närvarande , i andra trosartikeln åter står det, att Kristus sitter på Gud faders högra hand. Huru nu förilka dessa båda läroartikar? menade svaranden. Är det icke en ren nödvändighet att upfatta det senare såsom en bild, d.v.s. mytiskt, då en osynlig ande som är allestädes närvarande icke kan hafva någon högra eller venstra sida. Detta fann Svenska Biet så förfärligt, att det pod; att ingen annan än Belzebub sjel kunde afva författat en sådan skrift. Hvad mina industriella sysselsättningar beträffar så torde angående en deribland, såsom beträffande tillverkningen af en artikel af mycket allmänt bruk, få nämnas att jag råkat vara den som först föranledt stearinljusfabrikationens införande med någon framgång här i landet. Det var under en vistelse i London år 1837 som jag första gången såg stearinljus, hvilka då här ännu voro nästan okända för allmänheten, och det förekom mig lockande att söka införa en sådan tillverkning äfven i Sverige, hvartill ett försök, som jag dock ej visste af, väl förot hade varit gjordt, men misslyckats. Vid hemkomsten förfrågade jag mig hos öfverdirektören vid teknologiska institutet, om någon der kände till sättet att göra stearinljus. Han gaf mig då anvisning på hr Johan Michaelson, som då förestod en adjunktsbefattning vid institutet, såsom en ung man med goda kunskaper, och hvilken händelsevis hade i aboratorium särskildt arbetat på frambringandet af stearin. Kort derefter besökte mig herr Michaelson, och vi öfverenskommo att i bolag på min risk börja en fabrik i mycken litem Skala, hvartill lokal hyrdes i ett gammalt trähus vi Liljeholmsbron, hvarföre fabriken fick den benämnriog af Liljeholmens tekniska fabrik, som den sedan bibehållit. Här utarbetades metoden utan att någondera af bolagsmännen hade sett en stearinfabrik, men med så föga framgång i början, att vi efter tre år ännu hade några tusen :drs förlust. Genom ihärdighet segrade vi likväl sedermera och anläggningen har efterhand förstorats, liksom tillverkningen vunnit förtroende. Ibland de åtskilliga industriella företag, med hvilka jag i öfrigt sysselsatt mig, nämnes här blott såsom af ett något vidsträcktare omfång, att jag år 1847 föranledde och började det bolag, som under benämningen: Gotländska Myrodlingsbolaget, verkställt utdikningar och odlingar å trenne ibland de största på Gotland belägna myrar eller vattendränkta trakter, hvilka, i sitt naturliga tillstånd beväxta med starr och fräken samt vass, äro till föga eller ingen nytta för de kringliggande orterna och dermed göra dem mycket frostländiga, men genom sin jordmån, bestående af dels en utmirkt torfjord, dele ren svartmylla dels på kalkdels på lerbotten, efter utgikning och bearbetning kunna lemna de vackraste skördar. Gotland har af sådana myrar mycket öfver 50,000 tunnland, en stor rikedom för framtiden när tillräckligt kapital och arbetsstyrka kunna egnas åt deras tillgodogörande. Ar 1854 öfverlät) jag emellertid min andel, som var något öfver en tredjedel i detta bolag, till de öfriga bolagsmännen. I närvaranle ögonblick ser man redan många vackra sädesfilt på dessa trakter, hvarest för 15 år sedan ingen kunde gå torrskodd fram.