gen skulle stå under boll alten särskild che: och under inseende af en kommunal förvaltning. Chefen var till och med redan utnämd; och denna nattbevakning, till en del uppgjord efter mönstret af den i Köpenhamn, skulle tillika hafva befatt. ning med eldsläckningsanstalterna, och dertill fordrades ett bidrag från Stockholms brandfö säkringskontor, utlofvadt under vissa vilkor. Eme. lertid rådde ifrån början en viss obenägenhet mot den nya anstalten från polisstyrelsens sida, som ej skulle få med den ekonomiska förvaltningen att skaffa. Sedan allt var färdigt att sättas i gång, ställdes det derföre nu så till, att det begärda anslaget från brandförsäkringskontoret icke beviljades, och det till följd af ett utlåtande från öfverståthållsreembetet, som hördes i frågan co hvad som angick eldsläckningsanstalterna. Fi inträffade således hvad som torde vara exempellöst, att en organisation, som efter ett helt års arbete redan var faställd af högsta makten, gick omkull, utan att någon fanns som kunde sätta i fråga att få densamma :återupptagen. Samma organisation lades dock sedan hufvudsakligen till grund för den nya nattbevakning under polisens omedelbara uppsigt, som kort derefter infördes, med den skilnaden att denna senare inrättning blef dubbelt dyrare än hvad för den civila nattbevakningen vir beriiknadt, äfven om denna aflöning hade behöft något ökas. Uti sundhetsnämden har jag några år deltagit såsom ledamot ätvenså i direktionen för gaslysningsaktiebolaget i Stockholm ifrån början af detta bolags tillkomst. — De sistförflutna sex åren har jag varit ledamot i direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk; har två år varit ordförande i bokförläggareföreningen och år 1862 blifvit vald till ordförande i boktryckerisocieteten. Jemte hvad här ofvan är omförmäldt om mina förhållanden till det offentliga lifvet har jag ock särskildt sysselsatt mig något inom det industriella lifvet, såsom boktryckare, bokförläggare och fabriksidkare. Såsom boktryckare och bokförläggare började jag min verksamhet 1830 med utgifvande af en poetisk kalender: Psyche, med bidrag af flere unga skalder, som då der visade sig första gången; och dernlst med en upplaga af grekiske och romerske prosaiker i svensk öfversättning, i häften, hvaraf dock endast femtio hunno utgifvas i anseende till svårigheten att finna goda öfversättare at klassiska verk. Bland mina öfriga förlager tillåter jag mig nämna Frywells berättelser ur svenska historien; Teckningar ur hvardagslifvet af Fredrika Bremer; åtskilliga exica, hvaribland 2tt Franeyskt och svenskt lexicon af Dalin och ett Geoprafiskt-statistiskt lexicon, så vidt jag vet, bland de största arbeten, som i ett helt utkommit under de sista 30 åren. Såsom det första i sitt elag härilandet torde kunna räknas det försök jag började år 1834 att för ett vida billigare pris än dittills utgifva öfversättningar från de bästa utländska förtattare i den sköna litteraturen. Detta ansåg jag böra bidraga till en betydlig spridning och sålunda hos den stora mängden utbreda smak för det sköna i formen, utveckla förmågan att uttrycka sig och öfverhufvud vara ett icke ringa bildningsmedel; derjemte hoppades jag att företaget skulle kuana lemna någon vinst, ehuru priset på böckerna, beräknadt plott till 2 skilling riksmynt för tryckt ark om 2 täta sidor, var så ringa, att det fordrades afsättning å en stor upplaga för att bära sig. Försöket lyckades ock, till och med öfver förväntan. De första arbeten, som utskickades i verlden, voro af Washington Irving, Walter Scott, Edvard Lytton Bulwer och amerikanaren Fenimore Cooper, och de blefvo så begärliga, att de första måste omtryckas och det hela gaf god förtjenst i flera år. Det dröjde också ej länge förr än företaget fick konkurrenter, men det oaktadt kunde det fortfara utan törlust ända till några år inpå 1840-talet. Jag bar också heft det nöjet att vara den förste, som i egenskap af förläggare fått presentera Onkel Adam, Wilhelm von Braun och Albano för den svenska allmänheten. Två af mina förlagsartiklar hafva föranledt tryckfrihetsrättegångaraf ett visst politiskt intresse, hvarföre jag tillåter mig dröja dervid ett ögonblick. Det första var det af framlidne excellensen Ådlersparre utgifna, hos mig tryckta arbete med titeln: Handlingar rörande Sveriges äldre, nyare och nyaste historia. Adlersparre hade i dessa handlingar låtit trycka till honom adresserade bref, som voro af en viss komprometterande natur för författarne, hvarföre åklagaremakten anlitades att yrka böter för dessa brefs tryckning innan femtio år förgått efter författarens död. Nät detta mål skulle företagas i kiämnersrätten, hade den gamle revolutionsmannen begifvit sig hit till Stockholm för att personligen inställa sig. Det ver på sommaren år 1832. Han hade visat mig det förtroendet att vilja mig till sitt rättegångsbiträde, hvarföre jag vandrade i hans sällskap ifrån hans logis vid Myntgatan upp till rä tens sessionsrum å rådhuset, igenom en på Ri darhustorget tätt packad folksamling, som vid åsynen af Adlersparres höga och kraftiga gestalt tog af sig hattarne och hurrade. Nir han kom upp i rätten och stått der några ögonblick, sade ordföranden, rådmannen, lagman Lindberg, i en för öfrigt icke mycket förbindlig ton: Vill inte hans excellens sitta; hans excellens är gammal? hvarpå Adlersparre svarade: SÅhnej, jag är mycket ung, och förblef stående. Rammet var öfverfyldt med folk, och mycket hett var derinne. Då kort derefter Adlersparre sade högt: Det är bra qvaft här, så slogos i samma ögonblick ett ar rator sönder längre fram i sessionssalen. Man hade ännuicke tagit ut de dubbla fönsterna. Märkligt nog gjorde ordföranden, annars känd för ett hetlefradt lynne, ingen fråga för att få reda å hvem som hade gjort detta dåd; emellertid om frisk luft in i rummet. Öfverhufvud troddes det att man på högre ort fruktade att denna rättegång skulle föranleda något upplopp, emedan en så utmärkt politisk personlighet som Adlersparre, hvilken dessutom icke på många år varit i bufvudstaden, måste utgöra föremål för en allmän nyfikenhet och han nu, såsom utsatt för ett tryckfrihetsåtal, som ansågs futtigt, var mycket populär. Ryktet om en sådan vederbörandes. oro vann måhinda ock styrka deraf, att medan Adlersparre var uppe i rätten redo stadens öfverkommendant och kommendant samt en generaladjutant L. flera gånger förbi fönstren till sessionsrummet genom folksamlingen, bland hvilken dessutom hade blandat sig en talrik pol Adlersparre blef sedan dömd att plikta och erlade sina femtio riksdaler banko, hvarmed saken var slutad. Den andra artikeln som förarledde tryckfrihetsåtal var den år 1840 på mitt förslag utgifna öfversättning af Strauss och Evangelierna i sammandrag. Det är bekant att denne författare i ett större arbete sökt bevisa, att en mängd af de dogmer, som tillhöra den ortodoxa kyrkan, icke kunna förstås bokstafligen, utan måste uppfattas mytiskt och det är lätt törklarligt att ett sådant arbete skulle uti vår kyrkostat, som hållit så absolut på de symboliska böckernas bokstaf, allt vid landsförvisningsansvar, väcka bitterhet, i samma mån som det var svårt att veder: lägga Strauss med logiska argumenter Ett åtal här emot öfyersättningen måste visserligen synas publiken orimligt, då originalet fick fritt cirkulera i den tyska bokbandeln; men som, enligt hvad nyss nämdes, vå kfrihetslag då ännu an AR