gen skulle stå under boll alten särskild che:
och under inseende af en kommunal förvaltning.
Chefen var till och med redan utnämd; och denna
nattbevakning, till en del uppgjord efter mönstret
af den i Köpenhamn, skulle tillika hafva befatt.
ning med eldsläckningsanstalterna, och dertill
fordrades ett bidrag från Stockholms brandfö
säkringskontor, utlofvadt under vissa vilkor. Eme.
lertid rådde ifrån början en viss obenägenhet mot
den nya anstalten från polisstyrelsens sida, som
ej skulle få med den ekonomiska förvaltningen
att skaffa. Sedan allt var färdigt att sättas i gång,
ställdes det derföre nu så till, att det begärda
anslaget från brandförsäkringskontoret icke be-
viljades, och det till följd af ett utlåtande från
öfverståthållsreembetet, som hördes i frågan co
hvad som angick eldsläckningsanstalterna. Fi
inträffade således hvad som torde vara exempel-
löst, att en organisation, som efter ett helt års
arbete redan var faställd af högsta makten, gick
omkull, utan att någon fanns som kunde sätta i
fråga att få densamma :återupptagen. Samma
organisation lades dock sedan hufvudsakligen till
grund för den nya nattbevakning under polisens
omedelbara uppsigt, som kort derefter infördes,
med den skilnaden att denna senare inrättning
blef dubbelt dyrare än hvad för den civila natt-
bevakningen vir beriiknadt, äfven om denna af-
löning hade behöft något ökas.
Uti sundhetsnämden har jag några år deltagit
såsom ledamot ätvenså i direktionen för gaslys-
ningsaktiebolaget i Stockholm ifrån början af
detta bolags tillkomst. — De sistförflutna sex
åren har jag varit ledamot i direktionen öfver
Stockholms stads undervisningsverk; har två år
varit ordförande i bokförläggareföreningen och
år 1862 blifvit vald till ordförande i boktryckeri-
societeten.
Jemte hvad här ofvan är omförmäldt om mina
förhållanden till det offentliga lifvet har jag ock
särskildt sysselsatt mig något inom det industriella
lifvet, såsom boktryckare, bokförläggare och fa-
briksidkare. Såsom boktryckare och bokförläg-
gare började jag min verksamhet 1830 med utgif-
vande af en poetisk kalender: Psyche, med bi-
drag af flere unga skalder, som då der visade
sig första gången; och dernlst med en upplaga
af grekiske och romerske prosaiker i svensk öf-
versättning, i häften, hvaraf dock endast femtio
hunno utgifvas i anseende till svårigheten att
finna goda öfversättare at klassiska verk. Bland
mina öfriga förlager tillåter jag mig nämna Fry-
wells berättelser ur svenska historien; Teckningar
ur hvardagslifvet af Fredrika Bremer; åtskilliga
exica, hvaribland 2tt Franeyskt och svenskt lexi-
con af Dalin och ett Geoprafiskt-statistiskt lexicon,
så vidt jag vet, bland de största arbeten, som
i ett helt utkommit under de sista 30 åren. Så-
som det första i sitt elag härilandet torde kunna
räknas det försök jag började år 1834 att för ett
vida billigare pris än dittills utgifva öfversättnin-
gar från de bästa utländska förtattare i den sköna
litteraturen. Detta ansåg jag böra bidraga till
en betydlig spridning och sålunda hos den stora
mängden utbreda smak för det sköna i formen,
utveckla förmågan att uttrycka sig och öfverhuf-
vud vara ett icke ringa bildningsmedel; derjemte
hoppades jag att företaget skulle kuana lemna
någon vinst, ehuru priset på böckerna, beräknadt
plott till 2 skilling riksmynt för tryckt ark om
2 täta sidor, var så ringa, att det fordrades af-
sättning å en stor upplaga för att bära sig. För-
söket lyckades ock, till och med öfver förväntan.
De första arbeten, som utskickades i verlden,
voro af Washington Irving, Walter Scott, Edvard
Lytton Bulwer och amerikanaren Fenimore Coo-
per, och de blefvo så begärliga, att de första
måste omtryckas och det hela gaf god förtjenst
i flera år. Det dröjde också ej länge förr än
företaget fick konkurrenter, men det oaktadt
kunde det fortfara utan törlust ända till några år
inpå 1840-talet. Jag bar också heft det nöjet att
vara den förste, som i egenskap af förläggare
fått presentera Onkel Adam, Wilhelm von Braun
och Albano för den svenska allmänheten.
Två af mina förlagsartiklar hafva föranledt
tryckfrihetsrättegångaraf ett visst politiskt intresse,
hvarföre jag tillåter mig dröja dervid ett ögon-
blick. Det första var det af framlidne excellen-
sen Ådlersparre utgifna, hos mig tryckta arbete
med titeln: Handlingar rörande Sveriges äldre,
nyare och nyaste historia. Adlersparre hade i
dessa handlingar låtit trycka till honom adresse-
rade bref, som voro af en viss komprometterande
natur för författarne, hvarföre åklagaremakten
anlitades att yrka böter för dessa brefs tryckning
innan femtio år förgått efter författarens död.
Nät detta mål skulle företagas i kiämnersrätten,
hade den gamle revolutionsmannen begifvit sig
hit till Stockholm för att personligen inställa sig.
Det ver på sommaren år 1832. Han hade visat
mig det förtroendet att vilja mig till sitt rätte-
gångsbiträde, hvarföre jag vandrade i hans säll-
skap ifrån hans logis vid Myntgatan upp till rä
tens sessionsrum å rådhuset, igenom en på Ri
darhustorget tätt packad folksamling, som vid
åsynen af Adlersparres höga och kraftiga gestalt
tog af sig hattarne och hurrade. Nir han kom
upp i rätten och stått der några ögonblick, sade
ordföranden, rådmannen, lagman Lindberg, i en
för öfrigt icke mycket förbindlig ton: Vill inte
hans excellens sitta; hans excellens är gammal?
hvarpå Adlersparre svarade: SÅhnej, jag är myc-
ket ung, och förblef stående. Rammet var öf-
verfyldt med folk, och mycket hett var derinne.
Då kort derefter Adlersparre sade högt: Det är
bra qvaft här, så slogos i samma ögonblick ett
ar rator sönder längre fram i sessionssalen. Man
hade ännu- icke tagit ut de dubbla fönsterna.
Märkligt nog gjorde ordföranden, annars känd för
ett hetlefradt lynne, ingen fråga för att få reda
å hvem som hade gjort detta dåd; emellertid
om frisk luft in i rummet. Öfverhufvud troddes
det att man på högre ort fruktade att denna
rättegång skulle föranleda något upplopp, eme-
dan en så utmärkt politisk personlighet som Ad-
lersparre, hvilken dessutom icke på många år
varit i bufvudstaden, måste utgöra föremål för
en allmän nyfikenhet och han nu, såsom utsatt
för ett tryckfrihetsåtal, som ansågs futtigt, var
mycket populär. Ryktet om en sådan vederbö-
randes. oro vann måhinda ock styrka deraf, att
medan Adlersparre var uppe i rätten redo stadens
öfverkommendant och kommendant samt en ge-
neraladjutant L. flera gånger förbi fönstren till
sessionsrummet genom folksamlingen, bland hvil-
ken dessutom hade blandat sig en talrik pol
Adlersparre blef sedan dömd att plikta och er-
lade sina femtio riksdaler banko, hvarmed saken
var slutad.
Den andra artikeln som förarledde tryckfrihets-
åtal var den år 1840 på mitt förslag utgifna öf-
versättning af Strauss och Evangelierna i sam-
mandrag. Det är bekant att denne författare i
ett större arbete sökt bevisa, att en mängd af
de dogmer, som tillhöra den ortodoxa kyrkan,
icke kunna förstås bokstafligen, utan måste upp-
fattas mytiskt och det är lätt törklarligt att ett
sådant arbete skulle uti vår kyrkostat, som hål-
lit så absolut på de symboliska böckernas bok-
staf, allt vid landsförvisningsansvar, väcka bit-
terhet, i samma mån som det var svårt att veder- :
lägga Strauss med logiska argumenter Ett åtal
här emot öfyersättningen måste visserligen synas
publiken orimligt, då originalet fick fritt cirku-
lera i den tyska bokbandeln; men som, enligt
hvad nyss nämdes, vå kfrihetslag då ännu
an AR