— UTA -— era ögon återkallade mig till lifvet. Tänk, att jag har förfalskat er broders namn, tänk, att jag är usel och skamlös, att jag sjunkit djupare än den eländigaste skurk, som någonsin vanärat donna arm6; tänk om mig, hvad ni vill, men förgät att jag är oskyldig! Hans tal var vildt, passioneradt, osammanhängande, ytterst olikt allt hvad hon hittills hört af honom. Han trodde nästan sjelf att han var nära att mista förståndet; så förfärlig var den kamp som rasade i hans inre — kampen mellan pligtkänslan och det brinnande begäret att säga henne sanningen. Hon åhörde honom tyst, och hennes stora tankfulla ögon voro derunder oaflåtligt fästade på honom. , Nästan hvar och en annan skulle i detta utbrott af hans förtviflan ha sett en sjelfanklagelse och misstänkt honom; men hon gjorde det icke; hennes sympati var dertill alltför liflig och sann. Hon förstod eller, snarare, hon kände att han fruktade, icke att hon skulle orättvisligen anse honom brottslig, utan att hon skulle rättvisligen anse honom oskyldig. Hon visste att denna fruktan, hvilken orsak den än måtte hafva, endagst kunde finnas hos en man af ära, aldrig hos den gom varit i stånd till att begå en neslig handling. — Jag hör er, svarade hon honom; men jag tror er icke, äfven fastän ni vittnar mot er sjelf. Den man, som Philip älskade och