— UTA -—
era ögon återkallade mig till lifvet. Tänk,
att jag har förfalskat er broders namn, tänk,
att jag är usel och skamlös, att jag sjunkit
djupare än den eländigaste skurk, som någon-
sin vanärat donna arm6; tänk om mig, hvad
ni vill, men förgät att jag är oskyldig!
Hans tal var vildt, passioneradt, osamman-
hängande, ytterst olikt allt hvad hon hittills
hört af honom. Han trodde nästan sjelf att
han var nära att mista förståndet; så förfär-
lig var den kamp som rasade i hans inre —
kampen mellan pligtkänslan och det brinnande
begäret att säga henne sanningen.
Hon åhörde honom tyst, och hennes stora
tankfulla ögon voro derunder oaflåtligt fästa-
de på honom. , Nästan hvar och en annan
skulle i detta utbrott af hans förtviflan ha
sett en sjelfanklagelse och misstänkt honom;
men hon gjorde det icke; hennes sympati var
dertill alltför liflig och sann. Hon förstod
eller, snarare, hon kände att han fruktade,
icke att hon skulle orättvisligen anse honom
brottslig, utan att hon skulle rättvisligen anse
honom oskyldig. Hon visste att denna fruk-
tan, hvilken orsak den än måtte hafva, en-
dagst kunde finnas hos en man af ära, aldrig
hos den gom varit i stånd till att begå en
neslig handling.
— Jag hör er, svarade hon honom; men
jag tror er icke, äfven fastän ni vittnar mot
er sjelf. Den man, som Philip älskade och