ädelmodig och välvillig; för Guds skull laga
att jag blir skickad från lägret redan denna
natt. Jag är vanmäktig.
Det var ett visst bedjande uttryck i hans
stämma, som djupt rörde marketenterskan.
Han var vanmäktig, fjettrad till händer och
fötter som en fånge; en enda natts frånvaro,
och han skulle bli skjuten såsom desertör.
Ingen hade hittills trognare än han iakttagit
alla inom armån gällande ordningsreglor; nu
för första gången erfor han en stark frestelse
att bryta mot dem.
— Jag skall försöka, sade Cigarette, utan
att i svaret förråda något af sitt vanliga öf-
vermod. Gå ni och värm er vid elden; niär
kall.
— Är ni säker om att han icke kommer
tillbaka bit?
— Ja, det är jag. De ha nu gått för att
äta och dricka; och jag skall följa efter dem . . .
Hvad är det ni fruktar?
— Min egen svaghet.
Hon teg. Hon kunde nu vid den matta
belysningen från elden observera hans anlets-
drag, och hon såg hans läppar darra innanför
det yfviga skägget. Han kände med sig sjelf
att, om han ännu en gång finge återse den
man, vid hvilken han var fästad med en så
innerlig vänskap, skulle han icke längre kunna
lägga band på sig, uten bryta sin tystnad och
dymedelst med ens omintetgöra frukterna af
ett så mångårigt lidande. Han hade varit