ädelmodig och välvillig; för Guds skull laga att jag blir skickad från lägret redan denna natt. Jag är vanmäktig. Det var ett visst bedjande uttryck i hans stämma, som djupt rörde marketenterskan. Han var vanmäktig, fjettrad till händer och fötter som en fånge; en enda natts frånvaro, och han skulle bli skjuten såsom desertör. Ingen hade hittills trognare än han iakttagit alla inom armån gällande ordningsreglor; nu för första gången erfor han en stark frestelse att bryta mot dem. — Jag skall försöka, sade Cigarette, utan att i svaret förråda något af sitt vanliga öfvermod. Gå ni och värm er vid elden; niär kall. — Är ni säker om att han icke kommer tillbaka bit? — Ja, det är jag. De ha nu gått för att äta och dricka; och jag skall följa efter dem . . . Hvad är det ni fruktar? — Min egen svaghet. Hon teg. Hon kunde nu vid den matta belysningen från elden observera hans anletsdrag, och hon såg hans läppar darra innanför det yfviga skägget. Han kände med sig sjelf att, om han ännu en gång finge återse den man, vid hvilken han var fästad med en så innerlig vänskap, skulle han icke längre kunna lägga band på sig, uten bryta sin tystnad och dymedelst med ens omintetgöra frukterna af ett så mångårigt lidande. Han hade varit