Hvarjehanda nyheter.
Om papegojor.
En man vid namn Morley, en handlando i
London, hade godt fågelsinne och var sär
deles skicklig och lycklig i att lära fåglar tale
Han hade ständigt starar, korpar och papegojor
i pension för detta ändamål. En viss doktor
Hall kom en gång till honom med en utmärkt
vacker hvit papegoja, som han ville att Morley
skullo uppfostra. Hon skulle lära sig stt
vara snygg, att låta sig handteras af ävinnor
och barn, att vara stilla och beherska sina
passioner samt slatligen att tala, men för all
de! inga fula ord. Hennes helsotillstånd
skulle också noga öfvervakasm Som doktorn
icko pratade på priset, så ingick Morley på
förslaget. Han gjorda sig mycket besvär med
fågeln, och efter en viss tid aflomnade han
den till doktor Hall och fick sin betalning.
Doktorn och hans familj voro alldoles förtjusta
öfver Beauty, som fågeln kallades. Öch
hon? var on verklig skönhet i färg och form,
gratiös i sina rörelser samt snäll och vänlig
sitt beteende. Men — hon ville icke tala.
Alla möjliga försök att förmå henne ,dertill
voro fruktlösa. Man kom slutligen öfverens
om att hon icke kunde tala, eftersom hon icke
talade. Der gatt hon i sin bur, en älskvärd
men stum skönhet. Så förgick en lång tid.
En dag hade doktor Hall en gäst vid middags.
bordet, och samtalet föll på Beauty.
Det är synd, sado gästen, att hon icko
kan tala. Kunde hon dec, så vore hon värd sin
vigt i guld.
SAh, svarade doktor Hall, det kostar hon
mig nära nog redan. Don fågoln är en humbug,
Jag har betalt tio guineer för henne, och hon
kan icka tala ett ord!
Ja, men jag tänker så mycket mera!
Hvad ör det värdt att tala, när man ingen-
ting har att säga? — hördes det i klara,
väl uttalade ljud från buren.
Beautys öfverhöghet var nu återställd för
alltid. Träffande, som detta svar var, ger det
dock icke ett fullständigt begrepp om denna
fågels förstånd. Hon ville aldrig lära sig
hvad man önskade lära henne; men deremot
uppfattade och lärde hon sig snart sagdt allt,
som hon ej borde lära. Doktor Hall måste
en dag köra en betjent ur tjensten. Denne
smällde till dörren till biblioteket, der doktorn
var, och utropade i vradesmod: f—n ta ho-
npom! Doktor Hall är en stor rackarel Få-
geln hörda och lärde orden och kunde aldrig
sörmås att glömma dem. En morgon kom
dr Roe på besök och blef anmodad att vänta
några ögonblick i det förmak, der Beauty
satt. Han gick fram tili burea och frågade
på skämt:
Hvem är du?
Jsg är doktor Halls trumpotare, svarade
Boauty. Prrro—to—tooo! Men helt hastigt
blef hon allvarsam igen, flyttade sig småningom
till sidan af buren och tillade i lägre ton:
fn ta honom! Doktor Hall är en stor rac-
kare!
Om det är möjligt att få papegojor att helt
och hållet bortligga dåliga vanor, är en om.
tvistad punkt. Kapten Simpson hade en pa-
pegoja, som svor förfärligt, någonting som hon
troligen lärt af sjömännen, För att utrota
denna osed, företog sig kaptenen att doppa
ned henne i hafvet för hvarje gång hon
vor.
Omsider började hon förena idn om svor-
dom med fruktan för ett kallt bad och lade
bort att svära. En gång under en svår storm
föll en af besättnivgen öfver bord. Man ka-
stada rep till-honom och lyckades med myc-
ket besvär att hala honom ombord igen. Me-
dan han låg på däeket medvetslös och hans
kamrater sökte återkalla honom till sans, hop-