Hvarjehanda nyheter. Om papegojor. En man vid namn Morley, en handlando i London, hade godt fågelsinne och var sär deles skicklig och lycklig i att lära fåglar tale Han hade ständigt starar, korpar och papegojor i pension för detta ändamål. En viss doktor Hall kom en gång till honom med en utmärkt vacker hvit papegoja, som han ville att Morley skullo uppfostra. Hon skulle lära sig stt vara snygg, att låta sig handteras af ävinnor och barn, att vara stilla och beherska sina passioner samt slatligen att tala, men för all de! inga fula ord. Hennes helsotillstånd skulle också noga öfvervakasm Som doktorn icko pratade på priset, så ingick Morley på förslaget. Han gjorda sig mycket besvär med fågeln, och efter en viss tid aflomnade han den till doktor Hall och fick sin betalning. Doktorn och hans familj voro alldoles förtjusta öfver Beauty, som fågeln kallades. Öch hon? var on verklig skönhet i färg och form, gratiös i sina rörelser samt snäll och vänlig sitt beteende. Men — hon ville icke tala. Alla möjliga försök att förmå henne ,dertill voro fruktlösa. Man kom slutligen öfverens om att hon icke kunde tala, eftersom hon icke talade. Der gatt hon i sin bur, en älskvärd men stum skönhet. Så förgick en lång tid. En dag hade doktor Hall en gäst vid middags. bordet, och samtalet föll på Beauty. Det är synd, sado gästen, att hon icko kan tala. Kunde hon dec, så vore hon värd sin vigt i guld. SAh, svarade doktor Hall, det kostar hon mig nära nog redan. Don fågoln är en humbug, Jag har betalt tio guineer för henne, och hon kan icka tala ett ord! Ja, men jag tänker så mycket mera! Hvad ör det värdt att tala, när man ingenting har att säga? — hördes det i klara, väl uttalade ljud från buren. Beautys öfverhöghet var nu återställd för alltid. Träffande, som detta svar var, ger det dock icke ett fullständigt begrepp om denna fågels förstånd. Hon ville aldrig lära sig hvad man önskade lära henne; men deremot uppfattade och lärde hon sig snart sagdt allt, som hon ej borde lära. Doktor Hall måste en dag köra en betjent ur tjensten. Denne smällde till dörren till biblioteket, der doktorn var, och utropade i vradesmod: f—n ta honpom! Doktor Hall är en stor rackarel Fågeln hörda och lärde orden och kunde aldrig sörmås att glömma dem. En morgon kom dr Roe på besök och blef anmodad att vänta några ögonblick i det förmak, der Beauty satt. Han gick fram tili burea och frågade på skämt: Hvem är du? Jsg är doktor Halls trumpotare, svarade Boauty. Prrro—to—tooo! Men helt hastigt blef hon allvarsam igen, flyttade sig småningom till sidan af buren och tillade i lägre ton: fn ta honom! Doktor Hall är en stor rackare! Om det är möjligt att få papegojor att helt och hållet bortligga dåliga vanor, är en om. tvistad punkt. Kapten Simpson hade en papegoja, som svor förfärligt, någonting som hon troligen lärt af sjömännen, För att utrota denna osed, företog sig kaptenen att doppa ned henne i hafvet för hvarje gång hon vor. Omsider började hon förena idn om svordom med fruktan för ett kallt bad och lade bort att svära. En gång under en svår storm föll en af besättnivgen öfver bord. Man kastada rep till-honom och lyckades med mycket besvär att hala honom ombord igen. Medan han låg på däeket medvetslös och hans kamrater sökte återkalla honom till sans, hop