-—-— AVA — Bir, ni sade nyss att ni känner mig i grund; ni må inte tvifla på att också jag känner er. Ni är en gentleman — en riktigt rar menniska — och just derför att ni är en gann gentleman, eger ni alltför mycken högsinthet för att inte bemöta mig bättre än jag förtjenar, vare sig jag är er tjenare, hvilket jag alltid varit, eller jag uppträder oförskämdt och rider öfver ert hufvud på det sätt ni nu talat om. Men jag vet min plats, sir, och jag vet också er. Om inte den der fördömde Svarte falken vore — hin anamme honom!... jag kan inte bjelpat, sir, men jag vill och jag måste förbanna honom, äfven om han skulle låta arkebusera mig föret — vore inte han, säger jag, så skulle ni åtminstone varit sqvadronchef vid det här laget. Derpå kan ingen tvifla. Fråga alla kamraterna hvad de tänka, och ni skall få höra samma mening. Nåväl, sir, ni vet, att jag är en man som håller hvad jag lofvar; och jag svär nu vid allt hvad heligt är att, om ni inte låter mig gå min egen väg, om jag kommer underfund med att ni på minsta sätt lagt er ut för mig hos befälet, så rusar jag på Chåteauroy första gången jag derefter får se honom, och om jag ej orkar vrida af honom nacken, skall han åtminstone pli ärligen strypt. Nu har ni hört min ed. Och Cecil såg väl, att han också skulle hålla den. Rakes hat till den allsmäktige regementschefen var lika bittert som hans kär