lek till sin fordne husbonde var varm och
innerlig.
Förgäfves sökte Cecil öfvertala honom att
frångå sitt beslut; alla hans förnuftsskäl föllo
såsom hagel på ett harnesk och gjorde ingen
verkan. Hans föresats var orubblig.
— Men hör mig då för all del, sade han
slutligen. Ser ni inte, att ni plågar mig med
er sjelffuppoffring? Om jag visste, att ni upp-
nått en högre grad, om jag visste att ni gjort
lycka i denna armå, förstår ni ej, att jag då
skulle glädjas — lika mycket som jag nu är
bedröfvad — deröfver att jag fört er hit till
Afrika?
— Är ni bedröfvad för det jag kommit hit,
sir? Dertill finns ej det ringaste skäl, svarade
Rake. Gud välsigne er, herre, det här lifvet
passar för mig, I hela min tid har jag al-
drig varit så lycklig som nn. Jag vill vara
simpel goldat, sir; så länge är jag nöjd och
trygg — men blir jag officer, skulle jag få
ett ständigt band på mig, som jag ovilkorligen
komme att förre eller senare gönderslita. Sen
vore det slut med min lycka. Det är således inte
värdt att ni talar med mig mera om denna sak;
jag har redan svurit, och ni har hört min ed, och
ni vet också att jag skall hålla den. Jag tuktade
nyss denne spahi, för det han var oförskämd
och betedde sig som ett nöt; likaså skall jag
utan tvekan traktera Svarte falken med några
tum kallt stål, om han är nog skamlös att
erbjuda en sådan grofhuggare som jag är de