-— 4009 —
hade åhört honom med en ytterlig förundran
samt en känsla af liflig harm deröfver att
en korporal djerfdes tala till henne i denna
anklagande ton. Hans ord voro fullkomligt
obegripliga för henne, ehuru hon väl märkte
alt de voro allvarsamt menade och ur hans
synpunkt väl befogade i följd af någon oför-
rätt, som hon skulle tillskyndat honom. Först
när hon fick ge guldet, anade hon hvarom
fråga var.
— Jag vet inte hvad det är ni beklagar
er öfver, sade hon; jag har inte skickat er
några pengar. Hvad är det ni lägger mig till
last?
— Huru! utbrast han; har ni ej sändt mig
dessa pengar? Är icke detta betalningen för
schackpjeserna?
— Nej. Efter hvad ni yttrade åt mig
häromdagen har jag ej kunnat vara nog takt-
lös att ånyo erbjuda er betalning, då jag ju
visste att jag derigenom endast skulle onödigt-
vis såra er. Hvem har så missbrukat mitt
namn?
Hans anlete Jjusnade hastigt, han drog en
suck ; det märktes att i denna stund en sten
föll från hans hjerta. Under många år hade
han icke sett så glad ut som nu.
— Ni gör mig obeskrifligt lycklig, min fru,
svarade han. Ni kan icke föreställa er, huru
bittert en förolämpning kännes, sedan man
förlorat rättigheten att fordra upprättelse