-— 440 -—
önskar, så sköla de icke taga emot ett enda
glas vin: eller någonting annat, hvad helst
det, vara må, af denna grande dame — huru
heter hon nu igen? — fruw Corona dAmagiio.
Cecil såg på henne öfverraskad.
F — Hvarför inte? frågade han.
En blixt framsköt ur Cigarettes mörka ögon,
då hon svarade:
— Emedan vi äro soldater, icke fattigbjon.
— Visserligen, men...
— Och det passar inte sådana der silfver-
fasaner, som gjort ingenting för att förvärfva
sig det öfverflöd, hvaraf de njuta, och som
högfärdiga prunka med sina lysande fjädrar,
de der endast dölja deras inre tomhet, att
med sitt opåkallade medlidande, sin förmätna
barmhertighet, förolämpa Frankrikes hjeltar,
hvilka dö, likasom de lefvat, för sitt land och
sin fana!
Se der ett tal i den högre stilen.
Ett flyktigt leende öfverfor Cecils anlete,
men han svarade i nedslagen ton:
— Här kan icke komma i fråga att tala
om någon förolämpnivg eller förmätenhet. Her-
tiginnan önskade visa bärvarande soldater sin
välvilja; jag bad henne då mildra eländet på
hospitalet genom att skänka de sjuka och li-
dande litet vin eller frukt, hvaraf de så väl
äro i behof, men gom vederbörande aldrig
tänka på att bestå dem. Härigenom aneåg
ag henne kunna bäst gagna med sin välgö-