-— 440 -— önskar, så sköla de icke taga emot ett enda glas vin: eller någonting annat, hvad helst det, vara må, af denna grande dame — huru heter hon nu igen? — fruw Corona dAmagiio. Cecil såg på henne öfverraskad. F — Hvarför inte? frågade han. En blixt framsköt ur Cigarettes mörka ögon, då hon svarade: — Emedan vi äro soldater, icke fattigbjon. — Visserligen, men... — Och det passar inte sådana der silfverfasaner, som gjort ingenting för att förvärfva sig det öfverflöd, hvaraf de njuta, och som högfärdiga prunka med sina lysande fjädrar, de der endast dölja deras inre tomhet, att med sitt opåkallade medlidande, sin förmätna barmhertighet, förolämpa Frankrikes hjeltar, hvilka dö, likasom de lefvat, för sitt land och sin fana! Se der ett tal i den högre stilen. Ett flyktigt leende öfverfor Cecils anlete, men han svarade i nedslagen ton: — Här kan icke komma i fråga att tala om någon förolämpnivg eller förmätenhet. Hertiginnan önskade visa bärvarande soldater sin välvilja; jag bad henne då mildra eländet på hospitalet genom att skänka de sjuka och lidande litet vin eller frukt, hvaraf de så väl äro i behof, men gom vederbörande aldrig tänka på att bestå dem. Härigenom aneåg ag henne kunna bäst gagna med sin välgö