— Än Sko;gungen? Hvar är han?
Rake rodnade ända upp till häårtästet.
oo Förlåt, sir, han följer eckså med tåget
-— Hvad föger ni? Är han med? j
— Ja, gir, han och det bruna stoet. Jeg
visste icke, hvar jag skulle göra af dem, och
gå tog jag dem med mig; alltid kunna vi ha
rytta af dem, tänkte jag. Och för resten är
det så lätt för er att skicka dem till Eng.
land från Paris, ifall ni skulle besluta er för
att skiljas från dem. Kungen? skulle finna
sig mycket road af att vara med, der det går
hett till; Han duger till krigshäst, det är sä-
kert. Och vet wi, sir, jag tror knappt, det
skulle varit mig möjligt att föra honom till-
baka till Baden; han kan icke skiljas från er,
ty i och med detsamma krossas hans hjerta.
I morgse, när jag ledde honom, sedan vi tsgit
afsked af er, var han eå motsträfvig, att jag
icke utan den allra största svårighet kunde
få honom med mig till jernvägsåtationen . . .
Väl, att det var så kort väg dit.
Efter att ha hållit detta försvarstal, sänkte
Rako sitt hufvud och såg litet ångerfull ut.
Han visste mer än väl, att han gjort sin herre
mycket emot.
Cecil smålog mot sin vilja.
— Reke, gade han, ni duger icke till att
tjena, fruktar jag. Kan man tänka sig någon
värre olydnad?
Han hade ej hjerta till att säga mera.