— Än Sko;gungen? Hvar är han? Rake rodnade ända upp till häårtästet. oo Förlåt, sir, han följer eckså med tåget -— Hvad föger ni? Är han med? j — Ja, gir, han och det bruna stoet. Jeg visste icke, hvar jag skulle göra af dem, och gå tog jag dem med mig; alltid kunna vi ha rytta af dem, tänkte jag. Och för resten är det så lätt för er att skicka dem till Eng. land från Paris, ifall ni skulle besluta er för att skiljas från dem. Kungen? skulle finna sig mycket road af att vara med, der det går hett till; Han duger till krigshäst, det är säkert. Och vet wi, sir, jag tror knappt, det skulle varit mig möjligt att föra honom tillbaka till Baden; han kan icke skiljas från er, ty i och med detsamma krossas hans hjerta. I morgse, när jag ledde honom, sedan vi tsgit afsked af er, var han eå motsträfvig, att jag icke utan den allra största svårighet kunde få honom med mig till jernvägsåtationen . . . Väl, att det var så kort väg dit. Efter att ha hållit detta försvarstal, sänkte Rako sitt hufvud och såg litet ångerfull ut. Han visste mer än väl, att han gjort sin herre mycket emot. Cecil smålog mot sin vilja. — Reke, gade han, ni duger icke till att tjena, fruktar jag. Kan man tänka sig någon värre olydnad? Han hade ej hjerta till att säga mera.