AV föras bort som en eländig tjuf — denna tanke var outhärdlig. Cecil såg på honom några sekunder, han darrade obeslutsam ... Derpå räckte han fram sin hand till vännen, sägande: : — Be här — vill ni ännu trycka denna? Innan orden voro uttalade, hade BSerafen fattat hans hand och höll den fast mellan sina. — Vill jag? Ja, inför hela verlden, när som helst och hvar som helst, hända hvad hända vill! Hans ögon fuktades af tårar, och hans manliga, klangfulla stämma darrade af rörelse. Han hade glömt judens närvaro; hån hade glömt allt utom sin vän och sin väns nöd. Cecil svarade icke; om han försökt göra det, skulle han dervid ha förlorat herraväldet öfver sig sjelf och för första gången visat sig svag; han skakade sin kamrats hand med nervös häftighet och fästade på honom en blick af innerlig tacksamhet, hvilken skar denne som en knif i bjertat. Derpå vände han sig till juden, sägande med fullkomligt lugn och i nästan högdragen ton: — Herr Baroni, jag är färdig att följa er. — Vänta, ropade Rockingham; hvart ni går, dit går ock jag. — Förlåt mig, mylord, invände juden; men det får inte ske. Ni kan sedan vidtaga hvilka åtgärder ni bebagar för att gagna er olycklige vän; emellertid vill jeg lugna er mcd