tets, svaga ton och ringa tonomfång, och de
flesto hafva troligen gjort sig den frågan:
skulle verkligen ÖClementi, Mozart, Steibelt,
Dussek, Beethoven, Wölfl samt många andra
berömda pianospelare och kompositörer från
den tiden verkligen hafva utöfvat sin konst
på sådana spinkiga tavgentinstrument som det
vi här hafva framför oss, och skulle Mozart,
som dog just i slutet af förra århundradet
(1791) aldrig hafva hört vackrare pianotoner
än dem vi förnimma, då man låter fingret glida
öfver den lättepelta klaviaturen? Ett par ori-
enterande upplysningar torde derför kanske icke
blifva ovälkomna.
Ehuru hammarmekaniken, genom hvars in-
förande det s. k. klavret undanträvgdes af
pianot (klavår är således ett föråldradt ut-
tryck för dylika instrument), uppfanns år
1717, samma år Francois Conperin utgaf sitt
epokgörande verk: Lart do toucherlo clavcin,
förfärdigades dock, enligt de flesta uppgifter,
det första pianot icke före 1746; det är dock
sannolikt att åtskilliga försök gjorts under mel-
lantiden, utan att dessa dock ledde till något af-
görande resultat.
Ett sådant uppnåddes först då G. Silber-
mann, en bekant instrumentmakare och orgel-
byggare, som hade lärt orgelbyggeriet hos sin
bror i Strassburg, konstruerade ett piano etter
den Schroterska modellen 7); och att årtalet
1746 torde vara det rätta med hänsyn till de
första pianonas tillverkning, framgår dels deraf
att Sebastian Bach, som år 1747 var på be-
sök hos Fredrik den 2:dre i Preussen, då för
första gången profvade ett at de Silbermann
ska pianofortena, hvars spelsätt han för resten
fann för tungt, under det han derjemte ansåg
att dess högsta toner voro för svaga. Ehuru
Silbermann efter den tiden vidtog förbättrin-
gar på sina instrument och isynnerhet sökte
att afhjelpa de af Bach påpekade bristerna,
syues dock augsburgaren Andreas Stein hafva
öfverträffat honom ), Åtminstone hade han
under åren 1750—58 största renommå6 bland
Tysklands pianoforte-instrumentmakare; och
att den ståndpunkt, han isynnerhet några år
senare uppnått, icke var låg, kan dels märkas
af ett bref, som Mozart i oktober 1777 skref
trån Augsburg till sia fader. Det heter deri:
Jag har bär ochi Minchan redan ofta spelat
alla mina sonater utantill... Den sista i D
gör sig förträffligt gällande på Steins pianoforte,
De äldsta pianoforten hafva flygelform, ty
det äldsta taffelformiga piano tillverkades först
1758 af Frederici i Gera. Till detta slag hör
det på utställningen befintliga gamla instru-
montet; Men det har mindre tonomfång (4?4
oktaver) än största delen af de pianon man
hade till och med före slutet af förra århun-
dradet.
Detta framgår dels af de upplysningar man
finner derom i pianoforteskolor, som utkommo
i slutet af förra århutdradet, dels också af
de äldsta kompositioner, som äro skrifna för
ianoforte. I förstnämda afseende vilja vi här
Blott anföra hvad som står i första upplagan
af Paris-konservatoriets skola, som utkom 1798.
I inledningen skrifver samma författare, L.
Adam: Förr hade klavåren blott ett tonom-
fång af 4 oktaver och på de sista 25 åren har
man först börjat gifva dem ett omtång af 5
oktaver. Nu för tiden (alltså i slutet af förra
århundradet) hafva pianon ett omfång at 6
oktaver.
Hvad de äldsta kompositionerna tör pi-
ano beträffar, vilja vi blott hänvisa till de
äldsta sonaterna af Clomenti, till hvilkas ut
förande man ovilkorligen behöfver fom okta
vers instrument. Dessa sonater, Clementis
opus 2 (opus 1 var,iro vi, en messa) utkommo
1770, således samma år som Beethoven föddes,
och att de äro skrifoa för klavår eller för
cembalo XX), derom vittnar följande yttrande
i den 1830 af Kalkbrenner utgifna pianosko-
Jan: Den man, gom bäst har förstått att
skrifva för pianoforte och som så att säga har ba-
nat vägen tör oss andra, det är Clementi.
Född ungefär på den tid, på pianot uppfanns,
och i besittniog af en skarp blick, märkte
han snart hvilka fördelar detta instrument
kunde erbjuda den komponerande ; hans op. 2,
som han utgaf för 60 år sedan, innan man
ännu hade andra piano kompositioner, bevisar
riktigheten af mitt påstående. Nr 1 i C-dur,
som börjar mel oktaver, och nr 2 i A- dur
Ero verkliga mästerverk, som visa huru myc-
ket Clementi hade sprungit framom sina före-
gångare. .. Huruvida nu: K. vid sitt omdöme
öfver de nämda kompositionerna har hållit sig
till formen eller innehållet, det är icke nöd-
vändigt att här afgöra; för honom, som var
J. Haydos sista elev, var formen knappast
hufvudsak, Vi vilja här blott fästa uppmärk-
samheten på, att man redan 1770 skref för
fem oktavers pianon, och att man i England,
der C!ementi vid 18 års ålder komponerade
gina första sonater och der den berömda Broad-
woodska fabriken redan fannsi början af förra
århundradet, vid den angifoa tidpunkten må-
sto haft instrument med det anförda ton-
omfånget.
Har då Mozart aldrig hört vackrare pianc-
forte. toner än denr vi förnimma, då man låtor
fingrarne glida öfver det utställda pianofortets
klaviatur? .
Det har han troligen; ty för det första
hafva dess toner, trots den omsorgsfulla
reparationen, knappast; samma klang som
) Den florentinska instrumenimakeren Bartolo
Cnhristofali uppfann ungefär samtidigt en bammar.-
mekanik. a RR a