-— J00 -— Berties röst var svag, ungefär såsom hos en man den der utmattats af en lång strid; men den var säker och mycket lugn. Den utgjorde en. fullkomlig. kontrast mot Rockinghams af ångest och vrede darrande stämma; en hvar som hörde den, borde ha insett, att den talande fann sig besegrad och att han, ehuru han led en förfärlig oförrätt, redan var besluten att afstå från hvarje vidare försök att försvara sig. — Förlåt mig, mylord, yttrade Baroni, jag kan inte vänta längre. Ni måste nu sjelf vara öfvertygad om er väns brottslighet. — Jag! utbrast Serafen, fästande en blick af det djupaste förakt på den man som djerfts säga något sådant åt honom. Jag! Om ni vågar ämnu en gång i min närvaro uttala en så svart, en så afskyvärd misstanke, så vrider jag nacken af er, utan att göra mig mera samvete deröfvor än om ni vore en hök. Skulle jag tro honom vara brottslig? Förlåt mig, Cecil, att jag ens kunnat förmå mig till att upprepa detta ord. Jag skulle lika gerna tro på min egen, på min fars vanära! — Hur vill då ers nåd förklara herr Cecils fullkomliga oförmåga att redogöra för huru han tillbragte tiden mellan kl. 6 och 9 den 15:de? — Oförmåga! Åh, han kan det nog, om han vill, men det finns skäl, dem vi ej känna, som föranleda honom att tiga. Emellertid, Bortie, säg för min skull, hvad ni gjorde den