-— J00 -—
Berties röst var svag, ungefär såsom hos
en man den der utmattats af en lång strid;
men den var säker och mycket lugn. Den
utgjorde en. fullkomlig. kontrast mot Rocking-
hams af ångest och vrede darrande stämma;
en hvar som hörde den, borde ha insett, att
den talande fann sig besegrad och att han,
ehuru han led en förfärlig oförrätt, redan var
besluten att afstå från hvarje vidare försök
att försvara sig.
— Förlåt mig, mylord, yttrade Baroni, jag
kan inte vänta längre. Ni måste nu sjelf
vara öfvertygad om er väns brottslighet.
— Jag! utbrast Serafen, fästande en blick
af det djupaste förakt på den man som djerfts
säga något sådant åt honom. Jag! Om ni
vågar ämnu en gång i min närvaro uttala en
så svart, en så afskyvärd misstanke, så vri-
der jag nacken af er, utan att göra mig mera
samvete deröfvor än om ni vore en hök. Skulle
jag tro honom vara brottslig? Förlåt mig,
Cecil, att jag ens kunnat förmå mig till att
upprepa detta ord. Jag skulle lika gerna tro
på min egen, på min fars vanära!
— Hur vill då ers nåd förklara herr Cecils
fullkomliga oförmåga att redogöra för huru
han tillbragte tiden mellan kl. 6 och 9 den
15:de?
— Oförmåga! Åh, han kan det nog, om
han vill, men det finns skäl, dem vi ej känna,
som föranleda honom att tiga. Emellertid,
Bortie, säg för min skull, hvad ni gjorde den