skar af största förundran skulle blifva der
utaf intagne. Men utlänningen skrattade der
åt, och de kloka af inlänningar grufvade sig,
särdeles som man noga viste att tilgångarne
voro så svaga, at ofta hofmästarn Gryell ej
viste om lefveranter af de nödvändigaste va-
ror ville längre på credit lämna hvad som
behöfdes till dageliga lefnaden, och hans be-
tjening var långliga tider insvept i trasige
liverier.
Näppeligen lärer någon regent mer befordra
theaternöjen än k. Gustaf III. Han tilskapade
Svenska operan, samt Dramatiska specticlet,
skref sjelf många piecer för den sednare, sys
selsatte sig uuder de mäst bekymmerfulla
tidehvarf af sin regering med acteurers och
actricers formerande i sin egen närvaro; så
att på en gång fanis i Stockholm en opera,
en Fransk comedie, Dramatiska theatern och
Stenborgs skådespel, hvar utaf de 3 första
kostade årligen nära 100,000 rår. För sin egen
del var han ingenting mindre än gifmild, men
åter af rikets medel var han frikostig i alt
hvad som befordrade hans pragt heller minne.
Haga och Drottningholm bära derom vitnes-
börd, så väl som des collectioas på Stockholms
slått. Man kan ej förevita honom ett hårdt
hjerta, än mindre grymhet, men det torde
blifva lika svårt att tilldömma honom et ömt
och medlidande hierta. Ty om han bar afsky
för blods utgjutelse då til äfventyrs lagarnas
stränghet kräfde det, ömmade han ej andra
olyckeligas öden som försmägtade i fängelser
utan at med några brott vara veterligen be.
svärade ; hvarom 1789 års händelser nogsamt
vitna.
Historien tilhör at omaämna händelser, men
de som så väl under Ryrka kriget tildrogo
sig, som sedermera in til hans död, bära vitne
om de grunder på hvilka hans politique var
fotad, samt huru litet den printzen var nog-
gran på medel at befordra sina afsigter; och
ehuru förvillad en efterverld torde blifva i
sina omdömen då en del af nationen ophöjer
honom och åter en del lastav öfver böfvan,
torde så väl rikets belägenhet vid hans död,
301m lemningar af dess pragt, sammanbundet
med de historiska facta som almänt äro be-
kanta, nogsamt visa en oväldig efterverld, at
den missnöjda delen af nationen ej hade all
orätt på sin sida. Hos honom var det ett
brott att äga en ridicule, men en last kunde
ursäktas; jag har ofta hört honom säga: qwon
pardonne un vice, Mais non un ridicule,
Och så voro sederna särdelos vid håfvet gan-
ska förfaldne, och som håfvets efterdöme in-
flucrar på almänkheten, så var en almän klagan
öfver det ringa värde som sattes på ärbarhet
och et sedigt lefverne; ålderdom var ej be
hagelig, men der emoat hade all ungdom et
besynnerligt företräde; de gamlas omdömen i
saker ansågs för ålderdoms gräl, och ungdom-
mens oförfarna tilltagsenhet ansågs mästa ti-
den böra äga företräde, såsom en fölgd af
sinnestyrka och et upeldat mod. Derutaf hände
at mest alla sysslor besattes med oförfaren
ungdom och en yngling trodde sig förfördhe
lad om han ej genast fek bekläda de syslor,
som under förra regeringen endast voro be-
stämde åt dem som igenom tid och ärfarenhet
gjort sig väl förtiente. Detta inträffade dock
mäst vid militairen, ty som civil sysslorna
voro utan anseende vid håfvet så at sällan
någon af civil ståndet der syntes, men der
emot en fendrich som var adelsman kunde
äga den nåden at äta vid Konungens bord, då
en civil ämbetsman ej admiterades, så i agt
togs med dem någon mer ubrskildning vid
tiensters bortgifvande. Men detta hade den
fölgden, at förtiente män af civilen voro de
couragerade, ålderdomen humilierad, och hans
Majest. sielf ofta bryd med den tiltagsenhet,
som hans gynnade ungdom vid åtskilliga tilfäl-
len lät förmärka til och med i hans rärvaro.
Det lilla värde han satte på rikes invärtes
hushåldning, hade äfven en betänkelig fölgd,
nämeligen den at alla saker gingo efter deras
godtycko som hade dem under deras förvalt
ning, utan vidare skiärskådanle; och om han
än viste den abus som giordes af hans för-
troenda, fordrades lång tid, innan han kunde
förmå sig sielf at med sin autorit hämma
det onda. Som han uti alt var besynnerlig,
så var äfven den styrkan han ägde at tvinga
sig sielf ovanlig; då omständigheterna det
kräfde kunde han vidtaga det som värkeligen
var bonom mäst emotbjudande. Nöjen domi-
nerade honom framför alt, men de ledsam
maste giöromål, den dystraste enslighet kuade
han uthärda för at vidna et ändamål, heller
utarbeta en plan. Han var utaf et ganska
inquiet humeur, men ingen var iner tålmodig
än han då det kräfdes, och framför alt hade
han giort sig en lag utaf at aldrig låta märka