skar af största förundran skulle blifva der utaf intagne. Men utlänningen skrattade der åt, och de kloka af inlänningar grufvade sig, särdeles som man noga viste att tilgångarne voro så svaga, at ofta hofmästarn Gryell ej viste om lefveranter af de nödvändigaste varor ville längre på credit lämna hvad som behöfdes till dageliga lefnaden, och hans betjening var långliga tider insvept i trasige liverier. Näppeligen lärer någon regent mer befordra theaternöjen än k. Gustaf III. Han tilskapade Svenska operan, samt Dramatiska specticlet, skref sjelf många piecer för den sednare, sys selsatte sig uuder de mäst bekymmerfulla tidehvarf af sin regering med acteurers och actricers formerande i sin egen närvaro; så att på en gång fanis i Stockholm en opera, en Fransk comedie, Dramatiska theatern och Stenborgs skådespel, hvar utaf de 3 första kostade årligen nära 100,000 rår. För sin egen del var han ingenting mindre än gifmild, men åter af rikets medel var han frikostig i alt hvad som befordrade hans pragt heller minne. Haga och Drottningholm bära derom vitnesbörd, så väl som des collectioas på Stockholms slått. Man kan ej förevita honom ett hårdt hjerta, än mindre grymhet, men det torde blifva lika svårt att tilldömma honom et ömt och medlidande hierta. Ty om han bar afsky för blods utgjutelse då til äfventyrs lagarnas stränghet kräfde det, ömmade han ej andra olyckeligas öden som försmägtade i fängelser utan at med några brott vara veterligen be. svärade ; hvarom 1789 års händelser nogsamt vitna. Historien tilhör at omaämna händelser, men de som så väl under Ryrka kriget tildrogo sig, som sedermera in til hans död, bära vitne om de grunder på hvilka hans politique var fotad, samt huru litet den printzen var noggran på medel at befordra sina afsigter; och ehuru förvillad en efterverld torde blifva i sina omdömen då en del af nationen ophöjer honom och åter en del lastav öfver böfvan, torde så väl rikets belägenhet vid hans död, 301m lemningar af dess pragt, sammanbundet med de historiska facta som almänt äro bekanta, nogsamt visa en oväldig efterverld, at den missnöjda delen af nationen ej hade all orätt på sin sida. Hos honom var det ett brott att äga en ridicule, men en last kunde ursäktas; jag har ofta hört honom säga: qwon pardonne un vice, Mais non un ridicule, Och så voro sederna särdelos vid håfvet ganska förfaldne, och som håfvets efterdöme influcrar på almänkheten, så var en almän klagan öfver det ringa värde som sattes på ärbarhet och et sedigt lefverne; ålderdom var ej be hagelig, men der emoat hade all ungdom et besynnerligt företräde; de gamlas omdömen i saker ansågs för ålderdoms gräl, och ungdommens oförfarna tilltagsenhet ansågs mästa tiden böra äga företräde, såsom en fölgd af sinnestyrka och et upeldat mod. Derutaf hände at mest alla sysslor besattes med oförfaren ungdom och en yngling trodde sig förfördhe lad om han ej genast fek bekläda de syslor, som under förra regeringen endast voro bestämde åt dem som igenom tid och ärfarenhet gjort sig väl förtiente. Detta inträffade dock mäst vid militairen, ty som civil sysslorna voro utan anseende vid håfvet så at sällan någon af civil ståndet der syntes, men der emot en fendrich som var adelsman kunde äga den nåden at äta vid Konungens bord, då en civil ämbetsman ej admiterades, så i agt togs med dem någon mer ubrskildning vid tiensters bortgifvande. Men detta hade den fölgden, at förtiente män af civilen voro de couragerade, ålderdomen humilierad, och hans Majest. sielf ofta bryd med den tiltagsenhet, som hans gynnade ungdom vid åtskilliga tilfällen lät förmärka til och med i hans rärvaro. Det lilla värde han satte på rikes invärtes hushåldning, hade äfven en betänkelig fölgd, nämeligen den at alla saker gingo efter deras godtycko som hade dem under deras förvalt ning, utan vidare skiärskådanle; och om han än viste den abus som giordes af hans förtroenda, fordrades lång tid, innan han kunde förmå sig sielf at med sin autorit hämma det onda. Som han uti alt var besynnerlig, så var äfven den styrkan han ägde at tvinga sig sielf ovanlig; då omständigheterna det kräfde kunde han vidtaga det som värkeligen var bonom mäst emotbjudande. Nöjen dominerade honom framför alt, men de ledsam maste giöromål, den dystraste enslighet kuade han uthärda för at vidna et ändamål, heller utarbeta en plan. Han var utaf et ganska inquiet humeur, men ingen var iner tålmodig än han då det kräfdes, och framför alt hade han giort sig en lag utaf at aldrig låta märka