-— IV —
en viss illusion. Derpå kastar jag mig till
era fötter och betygar min tacksamhet; min
sällhet; ni skall finna, att detta uttryck är
starkt nog att komma möjligast nära naturen.
Baronessan skrattade högt.
— Jag är verkligen nyfiken, sade kon. Nå,
begynrna vi! Jag ställer mig således bakom
er och betraktar er i spegeln. ,
— Af nåd; min fru, icke så humoristiskt,
annars är all verkan förfelad. Litet mera
värma i er pantomim!
— Nåja, men väl icke förrän ni börjar
tala! Jag kan ju icke veta att bi älskar mig
förrän pi sagt mig det! skämtade hon.
I detta ögonblick var baronessan verkligen
så älskvärd att jag glömde en del af min rol,
icke tilltalade henne med Celianthe, utan med
det namn jag hört från baroneäs mun.
— O, Julia! ropade-jag med patos. Huru
hård är du icke mot mig! Huru kallt är icke
ditt öga! Och likväl har du fångat mitt hjerta!
I denna ton höll jag en lång och, jag vågar
säga, ganska lyckad monolog tills jeg slut-
ligen drog min dolk och låtsade vilja stöta
den i mitt bröst.
Då störtade baröness:n fram... men i
samma ögonblick utbrusto vi begge i ett rop
af öfverraskniog och förskräckelse och stir-
rade på en punkt i endria ändan af salon-
gen... Vi voro icke längre ensamma.
En liten gubbe, gul och koptorkad, i oliv-
grön rock med matt silfverbroderi, i nedfläc-