-— IV — en viss illusion. Derpå kastar jag mig till era fötter och betygar min tacksamhet; min sällhet; ni skall finna, att detta uttryck är starkt nog att komma möjligast nära naturen. Baronessan skrattade högt. — Jag är verkligen nyfiken, sade kon. Nå, begynrna vi! Jag ställer mig således bakom er och betraktar er i spegeln. , — Af nåd; min fru, icke så humoristiskt, annars är all verkan förfelad. Litet mera värma i er pantomim! — Nåja, men väl icke förrän ni börjar tala! Jag kan ju icke veta att bi älskar mig förrän pi sagt mig det! skämtade hon. I detta ögonblick var baronessan verkligen så älskvärd att jag glömde en del af min rol, icke tilltalade henne med Celianthe, utan med det namn jag hört från baroneäs mun. — O, Julia! ropade-jag med patos. Huru hård är du icke mot mig! Huru kallt är icke ditt öga! Och likväl har du fångat mitt hjerta! I denna ton höll jag en lång och, jag vågar säga, ganska lyckad monolog tills jeg slutligen drog min dolk och låtsade vilja stöta den i mitt bröst. Då störtade baröness:n fram... men i samma ögonblick utbrusto vi begge i ett rop af öfverraskniog och förskräckelse och stirrade på en punkt i endria ändan af salongen... Vi voro icke längre ensamma. En liten gubbe, gul och koptorkad, i olivgrön rock med matt silfverbroderi, i nedfläc