— Förlora ingen tid, sade tjuftagaren. Ett
hundra pund, om ni gör det fort.
— Lita på mig, svarade bödeln och kastade
bort pipan, som han just i detsamma hade
rökt ut.
En djup, fruktansvärd stillhet, lik den com
föregår en häftig storm, rådde nu bland folk-
hopen. De tusentals röster, som för några
minuter sedan hade varit så högljudda, voro
nu alldeles tysta. Icke en andedrägt för-
spordes. Trupperna hade röjt en vidsträckt
plats omkriag galgen. De ställningar, som
voro uppförda näst derintill, syntes fullpacka-
de med åskådare — äfvenså taket på ett stort
värdshus, hvilket då var den enda byggnad,
som låg vid ändan af Edgeware-vägen — lika-
ledes träden rundtomkring — murarne kring
Hyde.park — en närgränsande lada — ett
fähus — med ett ord, hvarje upphöjning,
hvarje ställe, derifrån någon utsigt fanns.
Kärran hade emellertid blifvit framförd när-
mare till det olycksaliga trädet. Gardesrege-
mentena, både till häst och fot, bildade jemte
konstaplarne en vidsträckt krets omkring stäl-
let för att afhålla pöbeln. Det var ett be-
dröfligt ögonblick — så bedröfligt, att hvarje
annan känsla än djupt deltagande syntes
vara försvunnen ur hvart menniskobröst.
I denna förfärliga stund bibehöll Jack en-
sam sin lugna hållning, Ett småleende syntes