igen förorsakade honom em häftig skakning och nästan betog honom allt hans mod. Han blef nemligen varse herr Wood, som stod med bedröfvad uppsyn på yttersta kanten af en upphöjning och viftade åt honom med handen. Jack reste sig i ögenblicket upp från sia plats, och emedan hans väktare betraktade denna rörelse som ett försök att fly, drogo flere af dem sina värjor och befallde honom att sätta sig igen, men Jack gaf ingen akt derpå; hans blick var fästad på hans gamla välgörare. — Gud i himmelen välsigne er, olycklige gosse! ropade Wood oseh brast i tårar; Gud välsigne er! Jack sträckte ut handen emot honom och såg sig ängsligt omkring efter Thames, men denne kunde ingenstädes upptäckas. Ittstygn gick härvid igenom Jacke hjerta, och han skulle velat gifva en hel vorld, om han egt den, för att ännu en gång få se sin barndomsvän, men hans önskan i detta afseende var fåfäng, och nu bemödande sig att bannlysa hvarje jordisk tanke, vände ham sig med innerliga, uppriktiga böner till himlen. Medan detta tilldrog sig, hade Jonathan ridit tillbaka till Marvel, för att underrätta honom att allt var i ordning och gifva honom sina sista förhållningsorder.