Såsom i gårdagsnumret berättades, har den bekanta författarinnan aflidit. Dödsfallet inträffade i Mariefred förliden tisdag kl. 11 f. m. efter en sjukdom som räckt sedan pingst. Vi meddela om den hädangångnas lefnad några upplysningar, hemtade ur tidningen Svalant för den 26 april. Född 1803 debuterade Wilhelmina Stålberg som författarinna redsn 1819 med några poemer i Stockholmsposten. 1827 utkom hennes första större poem Mina unvgdomsidealer, poetiska försök af ett truntimmer, utgifvet till förmån för en nödställd femilj, der bon i en allegori efter tidens smak med klassisk ap parat ställer sit framtids horoskop. Derpå kom novellen Er omnmbusfärd. — 1843 syntes ett häfte, kalladt Lyriska toner af Wir helmina, med ett varmt förord af Fravzen, hvilket vi här tillåta oss att anföra, emedan det visar både huru vådligt det då för tiden var för en qvinna att uppträda på den litterära banan samt att Wilhelmiva haft nog mod att uppträda, trots den gamle sångarens varning: : Då jag som pastor i Clara besökte en af sin djupa sorg förkrossad enka, lärde jag käpna ett ungt fruntimmer, som, af henne upptaget i barns ställe, med dotterlig ömhet och vård lönte hennes moderliga huldhet. Händelssvis såg jag några verser af Wilhelmina (det är hennes namn), hvilka jag tyckte röja anlag till skaldekonst. Dock ansåg jag mig ej böra råda henne att offentligen upp: träda på en bana, der hennes kön af många bedömes med obillig stränghet. Emellertid beviste hon sin poetiska kallelse genom flera vackra stycken; bland dem utmärkte sig Blomman på klippan, som står främst i närvarande samling. Jag trodde mig då kunna och böra på bennes talang fästa svenska akademicons uppmärksamhot, och mitt förslag, att bon skulle genom den mindre guldpenvingen icke blott uppmuntras, utan beskyddas, blef af akademien med bifall antaget. Sedermera har hon gjort sig allmänt känd såsom en aktad förtattarinna både på vers och prosa. Men skulle hon någon gång af en recenseuts oblida dom eller af allmänhetens köld känna sig nedslagen, hvilket händer de lyckligaste idkare af vitterhet, så må denna förkiaring, om den ock icke kan tjena henne till försvar, dock trösta henne med den tavken, att, då hon vågade framträda, hon ej saknade den anledaing till hopp om framgång, som den blygsamma, om sig sjelf misströstande förtjersten finner i andras bifall. Sedan hon häraf fattat mod, blef hon på allvar literatrice, hvilket på den tiden ej var ett lif på vosor. Wilhelmina öfversatte romaner i oändlighet. Under denna sysselsättviog vaknade hos henne lusten att sjelf gifva mera kovkret form åt dessa idealer, och nu framkommo romaner, hvilka lästes med stort intresse. De mest bekanta bland dem äro: Hedvig Charlotta Nordenflyckt, Katarina Månsdotter, Drottnins Fuippa och Lasse LZucidor, af hvilka drottniog Filippa och Ka: tharina Månsdotter äro de bästa. I våra dagar har den senare uikommit omarbetad och läses fortfarande med samma nöje som för 30 år sedan, hvilket väl visar det arbetet ej var af efemer natur. På senare tider har Wilhelmina af svevska akademien fått röna offentlig uppmuntran, dels genom siltverpenningen för litterär förtjenst, dels genom understöd af stipendietonden. Äfven i utlandet är Wilhelmina blifven bekant genom öfversättningar af hennes romaner, af hvilka Emmas hjerta är öfverflyttad till tyskan. Wilhelmina var kanske den fitigaste af Sveriges författarinnor, och knappt har någon kalender eller tidskrift utkommit på senare åren utan att signaturen Wilhelmina varit synlig på registret. . De senare åren framlefde tWilhelminat i Mariefred, derifrån denna tidning erhållit icke så få korrespondensartiklar af hennes Kand, alltid hjertegoda, ofta ungdomligt friska. FRASER rer on af eh