skulle det kanhända fresta mig, svarade juden.
Det är, så sannt jag lefver, en adelig rock.
— Här är penningar, sade Jack och tog
rocken på armen,
— Får jag inte hjelpa er på med den,
herre? frågade juden, som i hast blifvit höflig.
— Nej, svarade Jack.
— Jag misstänker nästan, att det är en
vägriddare, efter han är så frikostig med sina
penningar, gade juden för sig -sjolf. Vill ni
inte stiga in i boden, herre? tillade han. Jag
bar der fiera saker, gom ni kanske ville köpa
— till exempel, pistoler.
Jack var nära att antaga hans tillbud, men
som ban ej tyckte om karlens utseende, fort-
satte han sin väg.
Ett stycke derifrån var en litea hökarbod,
der Jack såg en gammal qvinna sitta vid di-
mizen med ett bara bredvid sig. I fönstret
syates åtskilliga matvaror, hvarför Jack vå-
gade sig in och köpte ett stort bröd jemte en
bit skinka. Sedan han förtärt detta — ty
han var alldsles uthungrad — sade han, att
han förlorat en hammare och önskade köpa en
sådan. Don gamla qvinnan svarade, att hon
häåde ingen att aflåta, men visade honom till
en grofsmed, fom hade sin smedja i grann-
skepet.
Vsglodd af det rödaktiga skenet från smo-
djan, som lyste öfver hela gatan, hade Jack
ingen svårighet att få rätt på den han sökte.
Han inträdde i verkstaden och fann smeden