Aftäckningen af Harald Hårfagers-
monumentet i Haugesund.
(Från Dagens Nyheters specielle referent.)
Haugesund den 18 juli.
Efter en mycket stormig fird från Christian-
sand anlände jag till Stavanger i sällskap med en
stor mängd lustfarare till tusenårsfesten i
Haugesund. Readan i Stavanger visade sig att
man gjort anstalter för att fira dagen på ett
storartadt vis. De flesta husen vid hamnen
voro behängda med flaggor och kransar ; tre
eller fyra ångare, fullastade med tolk, lågo fär-
diga att löpa ut för att afgå till Haugesund.
På Bukkefjorden blåste en frisk mnordvest
och sjögången i Sundet var en föga angenäm
påminnelse om att vi färdades öfver den gamla
Hafrsfjord, der kung Haralds flotta seglade
fram och der det sjöslag stod 872, som med
ens krossade fylkeskonungarnes makt och
förenade Norges splittrade delar till ett
korungadöme.
Men om man ock icke kände sig stämd för
mågra oldnordiska tankar under färden öfver den
oroliga fjorden, så manades man så mycket
mer dertill, då man nalkades det ställe, kring
hvilket hela Norges tankar på denna dag kon-
centrerade sig: Haugesund — Harald Hårfagers
graf. De gråa ogästvänliga klippstränderna
voro här och der lifvade af folkgrupper, som
gått ned för att se de festprydda ångarne;
oftast mötte eller foro vi förbi seglare med
den röda flaggan och slutligen fingo vii sigte
den långa smala vattenränna, vid hvilken Hau
gesund är beläget. Hamnen var alldeles full
af seglare och hela staden och sundet voro ett
haf af flaggor, som böljade för den från Nord-
sjön kommande vinden. Påyttre redden lågo
svenska fregatten Vanadis och norska korvet
ten Nornen; och deras smäckra båtar gingo
fram och tillbaka mellan staden och skeppen.
När vår ångare Motala ankom till bryggan,
der den sedvanligen brukar lägga till, kom
Ixodsmanden med andan i halsen och för-
skräckelsen i ansigtet samt bad kaptenen
vända om, emedan man här väntade prins
Oscar och emedan hans slup skulle lägga till
vid bryggan. Hela festen hotades att förstö-
ras, om icke Motala ginge sin väg. Men kap-
tenen var omöjlig. Hans passagerare behöfde
icke heller gå miste om festen och han hade
icke tid att vänta till det behagade prinsen
att komma. Och så lades landgångarne ut
och vi gingo i land, ytterligt belåtna med vår
dugtige kapten. Jag tror ej att detta gjorde
något vidare oangenämt ingrepp i festlighe-
terna, utan endast blef en liten näpst för
landsmandens öfver-underdåniga fjesk.
Emellertid hade passagerarne nu kommit i
land och spridde sig utåt gatorna, eller rät-
tare gatan, ty det fanns egentligen icke mer
än en sådan. Alla handelsbodar voro stängda,
alla fönster öppna och högtidsklädda menni-
skor deruti. Sjelfva husen voro högtidsklädda;
i deras dekorering röide sig föga smak men
alltid mycken naivitet. Så t. ex. hade någon
uppfioningsrik tulltjensteman Jåtit öfver grin-
den till tullhuset anbringa en grönskande
hvalfbåge och derunder — ett får 1 miniatyr,
men mycket väl gjordt och med ett rödt band
om halsen. Straxt bredvid var en rund
brädlapp, hvarpå lästes i gyllene bokstäfver
på blä botten: Velkomen! Hvad fåret skulle
etyda eller hvarföre det blifvit placeradt
just framför tullbuset, derom fanns ingenting
skrifvet.
Klockan 6 på morgonen hade saluterna be-
gynt, dels såsom en inledning till högtidlighe-
terna och dels för att tillkännagifva prins
Oscars ankomst. Prinsen ledsagades från land-
stigningsstället af en stor menniskomassa, som
temligen närgånget tillfredsställde sin nyfiken-
het under vägen till kyrkan, der gudstienst
förrättades, och derefter till det hus, som blifvit
bestämdt till hans bostad och der i audiens
mottogos deputeradena från universitetet, stor-