saken betydligt. — När var det ni sist bilk-
tade er, sir Rowland? tillade han plötsligt.
— Jag vet inte, hur ni kan tillåta er fråga
det! svarade riddaren med högdragen min.
— Jag frågar för det .— för det jag all-
tid har misstroende till en prest, yttrade
Jonathan.
— Jag kommer just nu ifrån presten, sade
Trenchard.
— Så mycket värre! utbrast Jonathan, i
det han steg upp och gjorde ett slag omkring
golfvet, liksom osäker buru han skulle för-
hålla sig.
— Så mycket bättre! invände riddaren.
Den som står på grafvens brädd, liksom jag,
bör aldrig vara oberedd.
— Ni är märkvärdigt vidskeplig, sir Row-
land! sade Wild, i det han plötsligt stannade
midt framför honom och betraktade honom
med oafvända blickar.
— Om jag det vore, så skulle jag icke be-
finna mig här, svarade Trencherd.
— Hur då? frågade Jonathan nyfiket.
— Jag hade en ohygglig dröm i natt. Jag
tyckte att min syster och hennes mördade
make släpade mig hit, just till det här rum-
met, och befallde er att slå ihjäl mig.
— Det var en ohygglig dröm, i sanning!
sade Jonathan med tankfull min. Men ni bör
inte öfverlemna er åt sådana dystra föreställ-
ningar. Tillåt mig bjuda er ett glas vin.
— Den botöfning, som är mig ålagd, för-