saken betydligt. — När var det ni sist bilktade er, sir Rowland? tillade han plötsligt. — Jag vet inte, hur ni kan tillåta er fråga det! svarade riddaren med högdragen min. — Jag frågar för det .— för det jag alltid har misstroende till en prest, yttrade Jonathan. — Jag kommer just nu ifrån presten, sade Trenchard. — Så mycket värre! utbrast Jonathan, i det han steg upp och gjorde ett slag omkring golfvet, liksom osäker buru han skulle förhålla sig. — Så mycket bättre! invände riddaren. Den som står på grafvens brädd, liksom jag, bör aldrig vara oberedd. — Ni är märkvärdigt vidskeplig, sir Rowland! sade Wild, i det han plötsligt stannade midt framför honom och betraktade honom med oafvända blickar. — Om jag det vore, så skulle jag icke befinna mig här, svarade Trencherd. — Hur då? frågade Jonathan nyfiket. — Jag hade en ohygglig dröm i natt. Jag tyckte att min syster och hennes mördade make släpade mig hit, just till det här rummet, och befallde er att slå ihjäl mig. — Det var en ohygglig dröm, i sanning! sade Jonathan med tankfull min. Men ni bör inte öfverlemna er åt sådana dystra föreställningar. Tillåt mig bjuda er ett glas vin. — Den botöfning, som är mig ålagd, för