-— JUT -— han in lönnlådat igen på sitt ställe. Der efter tog han fram sina pistoler, undersökt fängkrutet och putsane flintorna. Näst i ord ningen kom hans värja; han kände på egger och syntes fullkomligt tillfredsställd. Dess: undersökningar tycktes göra honom synnerlig nöje, ty ett djefvulskt grin — löje kunde de ej kallas — lekte på hans läppar under hel tiden han var dermed sysselsatt. Sedan hal lagt ifrån sig värjan, tog han fram knölpåken vägde den i sin hand, till och med på finger spetsarne, och slog knappen med flit i bordet så att det skrällde. — När allt kommer omkring, sade har, så är det här ändå det säkraste vapnet. Af alls verktyg jag begagnat, har aldrig något gjor mig vigtigare tjenst. Knölpåken skall görat Med dessa ord hängde han den på armen. Derpå tog han en brinnande fackla, som stod bredvid honom, och gick till andra än dan af rummet. Här tryckte han på en spring fjoder i väggen, hvarvid en lönndörr flög upp innanför hvilken syntes en smal bro, som gick tvärsigenom en cirkelrund byggnad utan både golf och tak. Inunder låg nemligen en djup brunn, och ofvantill syntes firmamentet. Det var ett dystert, hemlighetsfullt ställe, och ingen visste rätt, hvartill det begagnades; ren de, som hade sett det, kallade det Vattenhålan. Bron var försedd på ömse sidor med balustrader; men med lårga mellanrum melllar hvar docka; och som den sluttade starkt utföre,