-— JUT -—
han in lönnlådat igen på sitt ställe. Der
efter tog han fram sina pistoler, undersökt
fängkrutet och putsane flintorna. Näst i ord
ningen kom hans värja; han kände på egger
och syntes fullkomligt tillfredsställd. Dess:
undersökningar tycktes göra honom synnerlig
nöje, ty ett djefvulskt grin — löje kunde de
ej kallas — lekte på hans läppar under hel
tiden han var dermed sysselsatt. Sedan hal
lagt ifrån sig värjan, tog han fram knölpåken
vägde den i sin hand, till och med på finger
spetsarne, och slog knappen med flit i bordet
så att det skrällde.
— När allt kommer omkring, sade har, så
är det här ändå det säkraste vapnet. Af alls
verktyg jag begagnat, har aldrig något gjor
mig vigtigare tjenst. Knölpåken skall görat
Med dessa ord hängde han den på armen.
Derpå tog han en brinnande fackla, som
stod bredvid honom, och gick till andra än
dan af rummet. Här tryckte han på en spring
fjoder i väggen, hvarvid en lönndörr flög upp
innanför hvilken syntes en smal bro, som gick
tvärsigenom en cirkelrund byggnad utan både
golf och tak. Inunder låg nemligen en djup
brunn, och ofvantill syntes firmamentet. Det
var ett dystert, hemlighetsfullt ställe, och in-
gen visste rätt, hvartill det begagnades; ren
de, som hade sett det, kallade det Vatten-
hålan. Bron var försedd på ömse sidor med
balustrader; men med lårga mellanrum melllar
hvar docka; och som den sluttade starkt utföre,