Härvid gick den unga flickan något afsides,
medan fru Sheppard drog en djup suck och
öppnade sina ögon, som nu syntes större, mör-
kare och mera melankoliska än någonsin.
— Hvar är jag? ropade hon och strök sig
med handen öfver pannan.
— Hos era vänner, bästa fru Sheppard,
svarade Winifred och steg fram.
— Ack, är det ni, min goda unga miss?
sade enkan med ett svagt småleende. När
jag först vaknar, fruktar jag alltid att jag
skall återigen befinna mig på det der rysliga
stället.
— Det behöfver ni ej frukta, svarade Wini-
fred med ömt. deltagande; min far vill att ni
aldrig mer skall lemna hans hus.
— Ack, huru mycket har jag icke honom
att tacka för! sade enkan med uttryck af den
lifligaste erkänsla, både för det han mottagit
mig här och för det ban befriat mig från att
vidare se och höra dessa fasansfulla uppträ-
den, som skulle bestämdt gjort mig tokig, äf-
ven om jag haft mitt förstånds fulla bruk.
Och huru mycket har jag icke också er att
tacka för, dyraste Winifred! Utan er om3sorg8-
fulla vård skalle jag aldrig återfått hvarken
min helsa eller mitt förnuft. Jag kan aldrig
vara nog tacksam för all er ömhet och upp:
märksamhet. Men himlen skall belöna er,
fastän jag ej kan det.
— Tala intet mer derom, goda fru Shep-
pard, återtog Winifr:d, som sökte bekterr-