Den teologiska ofeibarheten.
Man skrattar åt påfvens ofelbarhet, man
kallar hans helighet en fåfäng tok, och alla
dem, som tro på hans nyligen proklamerade,
öfvernaturliga visdom, titulerar man antin-
gen dårar eller beuragare.
Man gör häri fullkomligt rätt; ofelbar-
hetsdog men är en galenskap. Dock — Gud
gifve, att den stode ensam här 1 verlden,
eller at åtminstone slikt officielt vanvett
hörde till sällsyntheterna! Men detär, ty-
värr, icke så väl. Ofelbarheten är ett gam-
malt b: grepp, som i alla tider spökat inom
det teo giska området, icks såsom en egen-
skap ktos Gud, utan Bom en egenskap hos
mennis or.
Vi nämna ordet ortodoxi och fråga: hvad
månde detta ord ha att betyda? Ingenting
annat än en sådan tolkning af de religiösa
urkunderna som boslutats och antagits af
de kyrkomöten eller reformatorer, hvilka
gifvit upphof åt den särskilda lära, hvari
man händelsevis råkat bli uppfostrad elier
som man af annan orsak anses tillhöra.
Hvilken lutheran t. ex., som misstänker rik-
tigheten af en eller annan punkt i den
Augsburgska trosbekännelsen eller vågar på-
börda Luther att hans framställning af natt-
vardens natur och betydelse är ohållbar samt
stridande mot både förnuft och bibel, hvil-
ken lutheran, säga vi, som sådant tänker
eller gör, han är icke längre Sortodox, han
har affallit från den rena läranX, han är
en kättare, som visserligen numera icke får
brinna å bål redan här på jorden, men som
åtminstone :har att vänta sig en evig eld
med ty åtföljande outsägliga qval i en an-
nan verld.. Således var Luther ofelbar, hans
tolkming af skriften lider ej af någon brist;
fastän lefvande i ett tidehvarf af mörker
och vidskepelse; såg hån i allt som rörer
religionen fullkomligt klart, De tinsande
1 våra dagar, som dock äro i åtnjutaude af
en vida. högre civilisations välsignelser, och
hvilkas uppfattning af det högsta: väsendet
och Kristi lära borde Vara renare, ädl!are
och mera upplyst än menniskornas på fom-
tonbundratalet, misstaga sig ovilkorligen, då
de i något fall hysa en annan meniog, än
den som omfattades af dr Mårlen och —
Upsala möte.
Sådan är ortodoxien i alla länder och
kyrkosamfund — den hvilar på en ofelbar-
hetslära, genom hvars rubbning hela systo-
met skulle ramla, och enhvar som säger eller
tror sig vara ortodox — lika godt hvilken
religion han bekänner — har ingen rätt att
beskärma sig öfver fåvitskheten hos dem,
som tillägga den zkröplige Pius IX en egen-
skap, hvilken tillkommer endast Gud.
Luther var icke ortodox; sjelfva Kristus
ansågs för en farlig kättare af sin tids
trångbröstade ortodoxe, och han ljöt en kät-
tares död. Lusher protesterade mot de stör-
sta villfarelserna i den gamla kyrkan, och
ett värdigt efterföljande af honom vore en
fortgående, lefvande protestantism, ett bemö-
dande att alltmera rena religionen samt bort-
taga henne vidlådande missbruk och vidske-
pelser. Eller tror man kanske att den mow
dige oppositionsmannen Luther, om han upp-
trädt i våra dagar samt blifvit delaktig af
den nyaste tidens upplysning, skulle ha pre-
dikat på samma sätt, som han gjorde för
tre och ett halft århundrade sedan?
Den stillastående protestantismen är, lika-
som all ortodoxi, ett oting, en galenskap.
Lös SU PTT Tr LR lr TR RN Re SR frn sg SE vg Tor Ta SPEEESTYETEENEE EE