då hans öga i detsamma föll på sir Rowlands dystra gestalt. Hvar är min mor? tillade han och kastade på riddaren en forskande blick. — Er mor är död, inföll Wild med snäBig röst. i — Död! upprepade gossen. Ack nej, nej! Ni säger så, bara för att skrämma eller narra mig. Men jag tror er inte. Så omensklig han är, skulle han ändå inte vilja döda henne. Säg mig, sir Rowland, tillade han och närmade sig riddaren; säg mig, om icke denne man har talat osanning? Säg mig, att min mor ännu lefver, och gör sedan med mig hvad ni behagar. — Sög honom hvad han vill veta, sir Rowland, och gör sedan slut med honom, yttrade Jonathan med köld. — Säg mig sanningen, jag ber er! ropade Thames. Är hon i lifvet? — Hon är död! svarade Trenchard, skakad af stridiga sinzesrörelser och ur stånd att uthärda gossens förtviflade blick. — Nå, har ni fått svar nu? yttrade Jonathan, med ett grin, som hade varit värdigt djeflarnes furste. — Min mor! min olyckliga mor! utropade Thames, i det han föll ned på sina knän och utbrast i tårar. Skall jeg då aldrig mer få se detta milda ansigte — aldrig mer känna tryckningen af dessa kärleksfulla händer — aldrig mer lyssna till denna Jjufva röst! Ack,