då hans öga i detsamma föll på sir Rowlands
dystra gestalt. Hvar är min mor? tillade
han och kastade på - riddaren en forskande
blick.
— Er mor är död, inföll Wild med snä-
Big röst. i
— Död! upprepade gossen. Ack nej, nej!
Ni säger så, bara för att skrämma eller narra
mig. Men jag tror er inte. Så omensklig
han är, skulle han ändå inte vilja döda henne.
Säg mig, sir Rowland, tillade han och när-
made sig riddaren; säg mig, om icke denne
man har talat osanning? Säg mig, att min
mor ännu lefver, och gör sedan med mig hvad
ni behagar.
— Sög honom hvad han vill veta, sir Row-
land, och gör sedan slut med honom, yttrade
Jonathan med köld.
— Säg mig sanningen, jag ber er! ropade
Thames. Är hon i lifvet?
— Hon är död! svarade Trenchard, skakad
af stridiga sinzesrörelser och ur stånd att
uthärda gossens förtviflade blick.
— Nå, har ni fått svar nu? yttrade Jona-
than, med ett grin, som hade varit värdigt
djeflarnes furste.
— Min mor! min olyckliga mor! utropade
Thames, i det han föll ned på sina knän och
utbrast i tårar. Skall jeg då aldrig mer få
se detta milda ansigte — aldrig mer känna
tryckningen af dessa kärleksfulla händer —
aldrig mer lyssna till denna Jjufva röst! Ack,