-— JO — från sina skakade boningar och återvände dit, skrämda tillbaka af fruktansvärdare faror. Verldens sista tid tycktes vara kommen. Under denna allmänna omstörtning och förtviflan, medan hela London darrade vid stormens röst, var snickaren, som befann sig midt på strömmen i en liten båt, mindre utsatt för följderna af dess raseri än man skulle förmodat. Den båt hvari han färdadas blef ej omstjelpt. Lyckligtvis hade den ändrat sin kosa genast efter barnets tagande ombord, och i följd af denna vändning kom båten att mottaga med aktern första schocken af orkanen som blåste från sydvest. Härvid doppade den förstäfven så djupt ner i vattnet att den nära hade gått i qvaf. Men den reste sig straxt igen och hoppade med största snabbhet öfver de brusande vågorna, åt hvilkas godtycke den nu var helt och hållet öfverlemnad. Wood hade vid första utbrottet af orkanen kastat sig instinktmässigt på bottnen af båten, och hållande den lilla faderlösa tryckt intill sitt bröst, sökte han bereda sig på alla möjliga händelser. Medan han var sysselsatt härmed kände han att någon tog honom hårdt i armen, och i detsamma närmade sig Benjamins läppar tätt intill hans öra. På det stormens våldsamhet ej skulle borttaga ljudet af rösten, höll roddaren dessutom sin mun betäckt med handen under det han talade. — Det är allt förbi med oss, herre, stån