-— JO —
från sina skakade boningar och återvände dit,
skrämda tillbaka af fruktansvärdare faror.
Verldens sista tid tycktes vara kommen.
Under denna allmänna omstörtning och för-
tviflan, medan hela London darrade vid stor-
mens röst, var snickaren, som befann sig midt
på strömmen i en liten båt, mindre utsatt för
följderna af dess raseri än man skulle för-
modat. Den båt hvari han färdadas blef ej
omstjelpt. Lyckligtvis hade den ändrat sin
kosa genast efter barnets tagande ombord, och
i följd af denna vändning kom båten att mot-
taga med aktern första schocken af orkanen
som blåste från sydvest. Härvid doppade den
förstäfven så djupt ner i vattnet att den nära
hade gått i qvaf. Men den reste sig straxt
igen och hoppade med största snabbhet öfver
de brusande vågorna, åt hvilkas godtycke den
nu var helt och hållet öfverlemnad. Wood
hade vid första utbrottet af orkanen kastat
sig instinktmässigt på bottnen af båten, och
hållande den lilla faderlösa tryckt intill sitt
bröst, sökte han bereda sig på alla möjliga hän-
delser.
Medan han var sysselsatt härmed kände
han att någon tog honom hårdt i armen, och
i detsamma närmade sig Benjamins läppar tätt
intill hans öra. På det stormens våldsamhet
ej skulle borttaga ljudet af rösten, höll rod-
daren dessutom sin mun betäckt med handen
under det han talade.
— Det är allt förbi med oss, herre, stån-