mare Hitta. Häromdagen egde en auktion rum på Karlshamns kastell, hvarvid såväl ön, på hvilken denna fästning är uppförd, bortarrenderades som ock byggnaderna del bortarrenderades och dels försåldes till Karlss hamns stad, som derstäles skall inrätta etsjukhus för sjöledes kommande kolerasjuka.t Den malört, som växer vid vallarne till den fruktansvärda fästniogen och som förut betraktats som en sinnebild af det mottagande, en fiende skulle röna, om han vågade ett angrepp, kan hädanefter komma att användas till magstärkande medel för de kolerasjuka. Kastellet, som nu har spelat ut sin roll som fästning, anlades år 1675 under ledning af grefve Dahlberg och fick då namnet Karlsten. Redan året derpå belägrades den nya fästningen af en dansk flotta, och ehuru den var försedd både med manskap och proviant, uppgafs den snart af kommendanten Carl Adolf Hård, hvarvid danskarne gjorde ett temligen rikt byte af ammunition. Men då fästningen utan någon tvingande nödvändighet blifvit uppgifven, ställdes kommendanten derför till ansvar och dömdes till arkebusering, hvilket straff ock 1677 verkställdes. Danska väldet varade emellertid ej länge. Bröderna Axel och Hans Wachtmeister beordrades efter slaget vid Lund att söka utdrifva danskarne ur Blekinge, hvilket ock lyckades. Kristianopel återtogs och nedbröts 1677, och Karlshamns fästning ansattes hårdt. Första angreppet den 15 februari misslyckades väl, men efter Kristianopels öfvergång vände sig svenskarne ånyo mot Karlshamn. En stark törstärkniog från Kristianstad, som skulle undsätta fästet, blef tillbakaslagen, hvarpå detsamma öfvergick den 9 mars 1677. Vid skansens beskjutande begagnades en ofantligt stor mörsare, kallad Kalmare Kitta, hvilken an ställde stor förödelse bland garnisonen. En ligt folksägnen skall denne mörsare vara nedgräfd på Hintzeberget. Kastellet har sedan denna tid ej varit i elden och har på länge ej varit i stridbart skick. Till hög åtder kommne. En gammal äbteckting med denna rubrik förvaras i Ramsbergs kyrkas sakristia, enligt uppgift af en korrespondent till Westmanlands Läns Tidning, och är ordagrant af följande innehåll: sÅr 1685 den 28 Juni, Begrofs Hustru Anna i Norrboda, 110-år gammal. Samma år den 5 Juli, Begrofs Torparen Eric Larsson i Glöfse torp, 103 år gammal. Ar 1694 den 25 Februari, Begrofs Eskils Enkia Hustra Anna Zigfridsdotter i Morskoga, 103 år gammal, 4 I År 1697 din 2 Februari, Begrofs Histru Lisa Larsdotter ifrån Linnmora, 130 år gå nmal. Samma år den 21 Martii, Begrofs Hans Pederssons Enkia Hustru Lisa Marcusdotter på Wreten, 107 år gammal. Sawma år den 21 Martii, Begrofs Olof Olssons Enkia Hustru Marith i västra Kloten, 116 år gammal. År 1698 den 2 Octobris, Begrofs Måns Hansson i Håkansbo, 112 år. gammal. Samna år den 27 Martii, Begrofs Enkian Hustru Marith vid Kloten. 120 år gammal. Efter denna tider, befinnes flere hafva lefvat till 100 års ålder, men inga derutöfver, som närmare af likhoken kan inhemtas. r 1764 den 26 December, Vittnade Enkian Cathrina Persdotter ifrån Torpet Björklund vid Gammelho gård bär i Kyrkan, som Qvinnofadder till sin Dotterdotters-dottersons dop: denna Enkia, har utom dess alla Helgdagar merendels bevistat Gudstjensten ehuru sträng vintern ock varit. Testor in Ramsberg den 9 Januari 1765. Vigelius Ericsson. Pp. Pr.6 Korrespondenten tillägger, att i Ramsberg dog år 1853 den 4 april Kindströms enka Maja Andersdotter i Glifsån, 103 år gammal. Öm man sammanlägger dessa 9 personers ålder, så får man den stora summan af 1,004 år. Också en representation. En brefskrifvare från Stockholm till Venersborgs Tidning skrifver bland annat följande: Vi hafva här bland våra teatrar äfven sådana, som äro af ganska underhaltig art. En attyn hade jag förirrat mig till Odton-teatern, nr 28 Regeringsgatan. Der gafs ett par bagatellpjeser, ej värda att nämnas, och några dansnummer af mamsell Rustan och en amatör. En tandlös skorrande gumma spelade älskarinna i första pjesen och allt påminde om vår oförgätliga Ö. V. S. såsom Minchen Strömberg, hvilken ojemförligt bättre utförde sin ro!l. Orkestern bestod af en tysk pianist, pirum, och en föjtist, äfven påstruken. Knappast hade ridån gått upp förr än de spelando kommo af sig och den allmänna munterheten i salongen blef bullrande och slutade med hvisslingar, enär sången i pjesen och ackompanjemanget till den voro två fullkomligt skilda saker. Så följde ett dansnummer af mansell Rustan och amatören, hvilket slutade med att den sistnämda föll både i golfvet ochi publikens onåd, och mamsell Rustan började högt ordvexla med orkestpersonalen, som hon gaf skulden till hela olyckan. Pianisten skyllde på flöjtisten och denne på pianisten, hvilket gurgel slutade med att orkestpersonalen försvann, för att utantör sa longen uppgöra sin tvist på annas sätt. Mamsell Rustan, en ganska täck ung elev, bibehöll likväl publikens ynnest och inropades efter spektaklets slut; och då framropningarne icke ville sluta, öppnades fonddörren så mycket, att mamsell Rustans hufvud och hals blefvo synliga, i hvilken positur hon sjöng: För den appläd, ni mig till ära gaf, jag tacka vill så här publiken; ty snörlifvet jag redan lagt utaf och krinolin jag hävgt på klädlogespikene. En bekant satiriker råkade en gång på en ångbåt ut för en ovanligt frågvis och efterhängsen gynnare. Slutligen brast honom