mare Hitta. Häromdagen egde en auk-
tion rum på Karlshamns kastell, hvarvid såväl
ön, på hvilken denna fästning är uppförd,
bortarrenderades som ock byggnaderna del
bortarrenderades och dels försåldes till Karlss
hamns stad, som derstäles skall inrätta et-
sjukhus för sjöledes kommande kolerasjuka.t
Den malört, som växer vid vallarne till den
fruktansvärda fästniogen och som förut be-
traktats som en sinnebild af det mottagande,
en fiende skulle röna, om han vågade ett an-
grepp, kan hädanefter komma att användas
till magstärkande medel för de kolerasjuka.
Kastellet, som nu har spelat ut sin roll som
fästning, anlades år 1675 under ledning af
grefve Dahlberg och fick då namnet Karlsten.
Redan året derpå belägrades den nya fästnin-
gen af en dansk flotta, och ehuru den var
försedd både med manskap och proviant, upp-
gafs den snart af kommendanten Carl Adolf
Hård, hvarvid danskarne gjorde ett temligen
rikt byte af ammunition. Men då fästningen
utan någon tvingande nödvändighet blifvit upp-
gifven, ställdes kommendanten derför till an-
svar och dömdes till arkebusering, hvilket
straff ock 1677 verkställdes. Danska väl-
det varade emellertid ej länge. Bröderna
Axel och Hans Wachtmeister beordrades efter
slaget vid Lund att söka utdrifva danskarne
ur Blekinge, hvilket ock lyckades. Kristiano-
pel återtogs och nedbröts 1677, och Karls-
hamns fästning ansattes hårdt. Första an-
greppet den 15 februari misslyckades väl, men
efter Kristianopels öfvergång vände sig sven-
skarne ånyo mot Karlshamn. En stark tör-
stärkniog från Kristianstad, som skulle und-
sätta fästet, blef tillbakaslagen, hvarpå det-
samma öfvergick den 9 mars 1677. Vid skan-
sens beskjutande begagnades en ofantligt stor
mörsare, kallad Kalmare Kitta, hvilken an
ställde stor förödelse bland garnisonen. En
ligt folksägnen skall denne mörsare vara ned-
gräfd på Hintzeberget. Kastellet har sedan
denna tid ej varit i elden och har på länge
ej varit i stridbart skick.
Till hög åtder kommne. En gammal
äbteckting med denna rubrik förvaras i Rams-
bergs kyrkas sakristia, enligt uppgift af en
korrespondent till Westmanlands Läns Tidning,
och är ordagrant af följande innehåll:
sÅr 1685 den 28 Juni, Begrofs Hustru Anna i
Norrboda, 110-år gammal.
Samma år den 5 Juli, Begrofs Torparen Eric
Larsson i Glöfse torp, 103 år gammal.
Ar 1694 den 25 Februari, Begrofs Eskils Enkia
Hustra Anna Zigfridsdotter i Morskoga, 103 år
gammal, 4 I
År 1697 din 2 Februari, Begrofs Histru Lisa
Larsdotter ifrån Linnmora, 130 år gå nmal.
Samma år den 21 Martii, Begrofs Hans Pe-
derssons Enkia Hustru Lisa Marcusdotter på
Wreten, 107 år gammal. -
Sawma år den 21 Martii, Begrofs Olof Olssons
Enkia Hustru Marith i västra Kloten, 116 år
gammal.
År 1698 den 2 Octobris, Begrofs Måns Hans-
son i Håkansbo, 112 år. gammal.
Samna år den 27 Martii, Begrofs Enkian Hu-
stru Marith vid Kloten. 120 år gammal. Efter
denna tider, befinnes flere hafva lefvat till 100
års ålder, men inga derutöfver, som närmare af
likhoken kan inhemtas.
r 1764 den 26 December, Vittnade Enkian
Cathrina Persdotter ifrån Torpet Björklund vid
Gammelho gård bär i Kyrkan, som Qvinnofadder
till sin Dotterdotters-dottersons dop: denna En-
kia, har utom dess alla Helgdagar merendels
bevistat Gudstjensten ehuru sträng vintern ock
varit.
Testor in Ramsberg den 9 Januari 1765.
Vigelius Ericsson.
Pp. Pr.6
Korrespondenten tillägger, att i Ramsberg
dog år 1853 den 4 april Kindströms enka
Maja Andersdotter i Glifsån, 103 år gammal.
Öm man sammanlägger dessa 9 personers
ålder, så får man den stora summan af
1,004 år.
Också en representation. En bref-
skrifvare från Stockholm till Venersborgs Tid-
ning skrifver bland annat följande:
Vi hafva här bland våra teatrar äfven så-
dana, som äro af ganska underhaltig art. En
attyn hade jag förirrat mig till Odton-teatern,
nr 28 Regeringsgatan. Der gafs ett par baga-
tellpjeser, ej värda att nämnas, och några
dansnummer af mamsell Rustan och en ama-
tör. En tandlös skorrande gumma spelade
älskarinna i första pjesen och allt påminde
om vår oförgätliga Ö. V. S. såsom Minchen
Strömberg, hvilken ojemförligt bättre utförde
sin ro!l. Orkestern bestod af en tysk pianist,
pirum, och en föjtist, äfven påstruken. Knap-
past hade ridån gått upp förr än de spe-
lando kommo af sig och den allmänna mun-
terheten i salongen blef bullrande och slu-
tade med hvisslingar, enär sången i pje-
sen och ackompanjemanget till den voro två
fullkomligt skilda saker. Så följde ett dans-
nummer af mansell Rustan och amatören, hvil-
ket slutade med att den sistnämda föll både
i golfvet ochi publikens onåd, och mamsell
Rustan började högt ordvexla med orkest-
personalen, som hon gaf skulden till hela olyc-
kan. Pianisten skyllde på flöjtisten och denne
på pianisten, hvilket gurgel slutade med att
orkestpersonalen försvann, för att utantör sa
longen uppgöra sin tvist på annas sätt. Mam-
sell Rustan, en ganska täck ung elev, bibehöll
likväl publikens ynnest och inropades efter
spektaklets slut; och då framropningarne icke
ville sluta, öppnades - fonddörren så mycket,
att mamsell Rustans hufvud och hals blefvo
synliga, i hvilken positur hon sjöng:
För den appläd, ni mig till ära gaf,
jag tacka vill så här publiken;
ty snörlifvet jag redan lagt utaf
och krinolin jag hävgt på klädlogespikene.
En bekant satiriker råkade en gång
på en ångbåt ut för en ovanligt frågvis och
efterhängsen gynnare. Slutligen brast honom