isen massvis satte sig mot stranlen, Den öppna vattenrännan blet dagligen smalare och ännu fanns icke den ringaste utsigt att komma ut ur klämman. Emellertid hoppades alla, att det icke skulle möta oöfvervinneliga svårigheter att arbeta sig ut i öppet farvatten, och man mäntade blott på en nordostlig storm, som genast skulle ha skingrat isen. Den 8 september gick barken Avashouks samma väg som de två nyss nämda fartygen. Den ena dagen efter den andra gick, och då inga tecken tydde på isens försvinnande blefvo bofälb.afvarne oroliga öfver den stora tidstörlusten, enär säsongen redan började lida mot sitt, slut. Isen sammanpackade sig alltmera, vinden blåste envist från sydost och en hvar började känna sig orolig öfver den hotande ställningen, Befälhafvarne höllo rådplägning, och det beslöts att lossa briggen Koholas last och med detta fartyg försöka framtränga genom bränningarne utanför Waiuwright Inlet, der hafvet hade ett djup af endast 6 fot. Briggen bragtes intill Charlotte från San Francisko, dit dess fisktran och öfriga förråder öfverflyttades, När detta var gjordt befanns det att briggen icke desto mindre låg 9 fot djupt. Emellertid forcerades hon så nära stranden som möjligt, och man försökte bringa henne öfver bränningarne, Detta visade sig dock vara omöjligt. Nu utrustade man tre båtar under kapten Frazers befäl. Dessa skulle följa kusten tills öppet vatten påträffades, och om möjligt uppsöka de fartyg, som redan aflägsnat sig från isbergens område. Man visste nemligen att 7 af fartygen befunno sig i sydvart. Det lyckades slutligen kapten Frazer att finna 7 fartyg, hvilkas befälhafvare lofvade att vänta på de åt förderfvet invigda fartygens besättningar så länge ankarne höllo botten. Emellertid blef ställningen med hvarje dag värre. Ej ett ögonblick var att förlora. Provwiantförrådet mäste skyndsamt föras sydvart hän. Tanken att nödgas lemna fartygen var för de sjöfarande smärtsam nog. Den 10 september höllo befälhafvarne åter rådplägniog, och den åsigten gjorle sig gällande hos alla, att om man ville rädda sina lif, måste man lemna fartygen. Hade dessa legat i hamn, då hade man kunnat qvarlemna några mans besättning för att hindra de infödde att förstöra fartygen. Men då nu flottan låg i öppen sjö, kunde man icke vänta annat, än att den skulle helt och hållet förstöras af isen. Under dessa sorgliga omständigheter sågo sig befälhafyarne nödsakade att lemna fartygen för att rädda manskapet. Från masttopparne gåfvos signaler att göra allt klart till affärd den TT september. Båtarne lastades med proviant och klädespersedlar; och kl. 4 på e mi -begåfvo sig alla skeppsbåtarne sydvart hän. Det blåste en häftig storm från söder, och när äfveftyrarne ändtligen kommo i sigte af de väntande fartygen, hade de stora svårigheter att bekämpa innan de kunde lägga till. Den 16 september togs den: sista båtbesättningen öimbord; fartyget lättåde aukar och satte kärs på Sandwichs-öarne, der do inträffade i början af oktober, MR Antalet af de öfvergifoa färtygan uppgick till trettiotre. 7 RV FOR OR SSG LIN SOTO REK