isen massvis satte sig mot stranlen, Den
öppna vattenrännan blet dagligen smalare och
ännu fanns icke den ringaste utsigt att komma
ut ur klämman. Emellertid hoppades alla, att
det icke skulle möta oöfvervinneliga svårig-
heter att arbeta sig ut i öppet farvatten, och
man mäntade blott på en nordostlig storm,
som genast skulle ha skingrat isen.
Den 8 september gick barken Avashouks
samma väg som de två nyss nämda fartygen.
Den ena dagen efter den andra gick, och då
inga tecken tydde på isens försvinnande blefvo
bofälb.afvarne oroliga öfver den stora tidstör-
lusten, enär säsongen redan började lida mot
sitt, slut.
Isen sammanpackade sig alltmera, vinden
blåste envist från sydost och en hvar började
känna sig orolig öfver den hotande ställningen,
Befälhafvarne höllo rådplägning, och det be-
slöts att lossa briggen Koholas last och med
detta fartyg försöka framtränga genom brän-
ningarne utanför Waiuwright Inlet, der hafvet
hade ett djup af endast 6 fot. Briggen brag-
tes intill Charlotte från San Francisko, dit
dess fisktran och öfriga förråder öfverflyttades,
När detta var gjordt befanns det att briggen
icke desto mindre låg 9 fot djupt. Emellertid
forcerades hon så nära stranden som möjligt,
och man försökte bringa henne öfver brännin-
garne, Detta visade sig dock vara omöjligt.
Nu utrustade man tre båtar under kapten
Frazers befäl. Dessa skulle följa kusten tills
öppet vatten påträffades, och om möjligt upp-
söka de fartyg, som redan aflägsnat sig från
isbergens område. Man visste nemligen att
7 af fartygen befunno sig i sydvart. Det lyc-
kades slutligen kapten Frazer att finna 7 far-
tyg, hvilkas befälhafvare lofvade att vänta på
de åt förderfvet invigda fartygens besättningar
så länge ankarne höllo botten.
Emellertid blef ställningen med hvarje dag
värre. Ej ett ögonblick var att förlora. Pro-
vwiantförrådet mäste skyndsamt föras sydvart
hän. Tanken att nödgas lemna fartygen var
för de sjöfarande smärtsam nog.
Den 10 september höllo befälhafvarne åter
rådplägniog, och den åsigten gjorle sig gäl-
lande hos alla, att om man ville rädda sina
lif, måste man lemna fartygen. Hade dessa
legat i hamn, då hade man kunnat qvarlemna
några mans besättning för att hindra de in-
födde att förstöra fartygen. Men då nu flottan
låg i öppen sjö, kunde man icke vänta annat,
än att den skulle helt och hållet förstöras af
isen. Under dessa sorgliga omständigheter
sågo sig befälhafyarne nödsakade att lemna
fartygen för att rädda manskapet. Från mast-
topparne gåfvos signaler att göra allt klart till
affärd den TT september.
Båtarne lastades med proviant och klädes-
persedlar; och kl. 4 på e mi -begåfvo sig alla
skeppsbåtarne sydvart hän. Det blåste en häf-
tig storm från söder, och när äfveftyrarne
ändtligen kommo i sigte af de väntande far-
tygen, hade de stora svårigheter att bekämpa
innan de kunde lägga till. Den 16 september
togs den: sista båtbesättningen öimbord; farty-
get lättåde aukar och satte kärs på Sand-
wichs-öarne, der do inträffade i början af ok-
tober, MR
Antalet af de öfvergifoa färtygan uppgick
till trettiotre. 7
RV FOR OR SSG LIN SOTO REK