— 20 —
blef upptäckt; och så ohyggligt var det skåde-
spel den då erbjöd, sådan fruktan ingaf det
till sin undergång lutande huset, och sådan
förskräckelse förorsakade de besynnerliga och
oförklarliga läten, det hemska buller som hör-
des derifrån om nätterna, och som naturligtvis
tillskrefs sjelfmördarens ande, att ingen vågade
taga sin bostadidetaf spöken hemsökta huset.
Fru Sheppard fann sålunda stället öfvergifvet,
och då ingen gjorde något anspråk derpå, tog
hon det i besittning för sin räkning, och upp-
täckte snart, att det buller, som injagat så
mycken räddhåga, härrörde från en legion
råttors nattliga luftsprång.
En smal gång mellan två låga murar ledde
från sjelfva gränden till husets port; och i
denna gång, under skygd af en utskjutande
takfot, stod Wood, till hvilken vi nu åter-
komma, med barnet på armen.
Då fru Sheppard icke återkom så fort som
han hade väntat, blef snickaren något otålig,
och sedan det lyckats honom att stilla barnet,
gick han så långt fram, att han kunde upp-
täcka fönsterna i öfversta delen af huset. Han
såg då i vinden ett ljus, som skymtade svagt
igenom den fuktiga atmosferen, ty natten var
mörk och kulen. Detta ljus stod icke stilla,
utan syntes, ömsom glimrande genom öppnin-
garne i taket, ömsom framskymtande genom
springorna i muren, eller genom de sönder-
slagna fönsterrutorna. Enkan sjelf kunde han
ej se, men kände igen hennes torra hackhosta,