— 20 — blef upptäckt; och så ohyggligt var det skådespel den då erbjöd, sådan fruktan ingaf det till sin undergång lutande huset, och sådan förskräckelse förorsakade de besynnerliga och oförklarliga läten, det hemska buller som hördes derifrån om nätterna, och som naturligtvis tillskrefs sjelfmördarens ande, att ingen vågade taga sin bostadidetaf spöken hemsökta huset. Fru Sheppard fann sålunda stället öfvergifvet, och då ingen gjorde något anspråk derpå, tog hon det i besittning för sin räkning, och upptäckte snart, att det buller, som injagat så mycken räddhåga, härrörde från en legion råttors nattliga luftsprång. En smal gång mellan två låga murar ledde från sjelfva gränden till husets port; och i denna gång, under skygd af en utskjutande takfot, stod Wood, till hvilken vi nu återkomma, med barnet på armen. Då fru Sheppard icke återkom så fort som han hade väntat, blef snickaren något otålig, och sedan det lyckats honom att stilla barnet, gick han så långt fram, att han kunde upptäcka fönsterna i öfversta delen af huset. Han såg då i vinden ett ljus, som skymtade svagt igenom den fuktiga atmosferen, ty natten var mörk och kulen. Detta ljus stod icke stilla, utan syntes, ömsom glimrande genom öppningarne i taket, ömsom framskymtande genom springorna i muren, eller genom de sönderslagna fönsterrutorna. Enkan sjelf kunde han ej se, men kände igen hennes torra hackhosta,