Hvarj ehanda nyheter.
En läkare inträdde en dag till en af
sina patioater, som han länge skött, och mot-
togs med sur min at dow sjuke, som yttrade
raisslynt: Nu har ni hållit på och kurerat
mig så lång tid, utan någon verkan, så att jag
måste be er gå kraftigare till väga och söka
bortskaffa det onda med ett enda slag. —
Skall ske, svarade läkaren småleende, höjde
sin käpp och krossade med ett enda slag
en karafin med konjak, som stod på ett bord
i den sjukes rum,
Börsen kalasar. I on dansk tidning
läses: På börsen i Aarhus föroslog börsföre
ningens ordförande häromdagen, i anledning
deraf att handelshuset Adler, Wulff Meyer
importerat den första lasten sydfrukter till
staden, att börsen måtte köpa den först apel-
ginlådan af denna last, hvilket förslag enhälligt
antogs, och lådans innehåll förtärdes med det-
samma på stället.
Inskriften på muren. En prest
från landet, som besåg en kyrkogård i en af
våra största städer och läste do många be-
römmande inskriptionerna på grafvårdarne,
skref, då han afläsnade sig, på kärkogårdsmu-
ren invid porten: Här sofva de döda och här
ljuga de lefvande.
Ben siste af sin ätt. För någon tid
sedan begrofs i Wien fältmarskalk löjtnanten
friherre von Trattneru, den siste afkomlingen
i rätt nedstigande led af sin ätt, Med förvå-
ning såg man att en enda person följde liket,
som utan öflig ståt fördes till grafven, Såsom
orsak till den anspråkslösa begrafningen an-
gifva tidningarne på platsen att den aflidne
sjolf derom förordnat, och till yttermera visso
tillagt, att hvar och en skulle vara förbannad,
gom följde liket, med ändantag endast af hans
brorson, hvilken i följd häraf var den enda,
som följde kistan. Den aflidne ville troligen
förekomma anblickon af hvarje utbrott af hyck-
lad sorg, och derför endast åtföljas af den,
hos hvilken han kunde förutsätta en uppriktig
saknad.
Ben röda mannen. I slutet af år
1871 afled i Paris en högst märkvärdig person,
som förtjenar att närmare omtalas. Mannens
namn var Charles Frangois Ferte och hans
eysselsättning i lifvet bestod i att mottaga de
lik, hvilka brott, olyckshäfidelser eller sjelf-
mord förde till likhuset la Morgue. Fert6,
som på grund at sin förkärlek för röda västar
var allmänt bekant under benämningen den
röda mannen, beskrifves som en man, hvilken
under en mycket oborstad yta gömde ett vekt
och kärleksfullt hjerta. Många historier om
hans menniskovänliga handlingar äro i omlopp,
men det är tillräckligt känna, att han ofter-
lemnar ett barn, som stod ensamt i verlden,
sedan både dess fader och moder sjelfva be-
röfvat sig lifvet, och som den röda mannen
tog till sig såsom eget barn. Men han ofter-
lemnar något ännu mer intressant. Dag efter
dag i de sex och tjugo år, han tjenstgjort vid
la Morgue, gjorde Fert6 anteckningar i en
bok, som han gifvit den egendomliga titeln:
egistre de Macabre. Boken omfattar flera
and, är hvarken mer eller mindre än en fir-
teckning på namn och adresser — såvidt de
unnat bli kända — å de lik, han tog emot,
och hvilkas antal uppgår till 20,000. Fertå