Hvarjehanda nyheter. En ung läkare hade afslutat sin kurs och slog sig ned i hufvudstaden. Han lät fästa en skinande messingsplåt på sin dörr och skyltar i porten, annonserade i alla tidningar om mottagningstimmar, hyrde sig en droska och for af och an i alla riktningar genom staden, till utseendet förbåldt upptagen af sin praktik ... Förgäfves, inga patienter infunno sig. Han spatserade med djupsinnig och lärd min fram och tillbaka på Norrbro, höll töre drag i läkareföreningen, och då han var bortbjuden på middag, sprang han alltid från bordet, innan man hunnit till hälften af måltiden ... Ingenting hjelpte. Han beklagade sin otur för en kamrat. Om jag åtminstone kunde tå en enda patient !suckade han — Kors, är det iogentiog annat, utbrast vännen, då tror jag visst jag kan stå till tjenst. Jag har en gammal käring, som lider af bennickemask, henne ska jag skicka till dig i morgon dag! — Tack, tack, min hedersbror! Kypare, en halfbutelj Kneiffpunsch! — Påföljande dag satt vår unge läkare med klappande hjerta hemma hos sig. Mottagningstimman ingick ... En qvart förflöt ... en halftimme ... Ingen kom. Då hördas slutligen steg i tamburen. Läkaren kastade en hastig blick i spegeln, drog upp sing löskragar ch lade pannan i djupa veck. Ett äldre fruntimmer med ett lidande utseende syntes på tröskeln till mottagningsrummet. Ionan hon hunnit öppna munnen, stod vår man hög och allvar lig framför henne, med korslagda armar, genomträngande blick och dof stämma uttalande följande ord: Min fru, jag vet hvad ni vil... Mitt skarpa öga bedrar mig aldrig ... Ni har bennickemask! — Fruntimret ryggade tillbaka, nära att falla i dånviog och utbrast klagande: Åh, herre min Skapare, har jag benniekemask! Annars var de bara en maskäten tand, som värker så okristeligt och som jag skulle be hr doktorn vara så innerligt söt och dra ut! Vår läkare hade tagit miste; detta var hans första verkliga patient, ty i samma ögonblick inträdde damen med bennickemasken. Huru han sedan redde sig med sina båda patien:er förmäler ej historien, men i närvarande stund är han en af bufvudstadens mest omtyckta och mest upptagne yngre läkare. HJ) En orlofsedel, En bagare i Hessleholm har utfärdat följande afskedsbetyg, som han försegladt aflemnat. och hvilket af en mästare i Kristianstad i sanima skick mottagits. Bagerilärlingenr C. G. som varit i lära hos undeftecknad ett par gånger, men hur läng tid kan vi ej påminna oss, men under den obsstimda tiden har han uppfört sig trogen och beskedlig, ärlig och oredlig samt vilsefarande och flifig något trasig och super och spelar något litet och när man vill a förtroligt med honom höstar hav tre gångs nen hvad han då siger är nog sånt. Men till bageriyrket är han ej klippt eler skuren förty han bar ju alltid varit klen förty han ir ju så född utaf naturen med svaga skuldror och rysligt smala Len hvilket härmed somgbvevis meddelas och rekommenderas. n j Hessleholm Zz A Ös. Ieke ens hästar böra ha stryk. Ena landtman hade ett präktigt sto, som vår i alla andra afseenden felfritt; men skyggade hvar gång det såg ett uppslaget paraply, Han kände af erfarenheten, att stryk icke hjelper för dylika ovanor och hade dock att välja mellan stoets nedslagtande eller dess befriande från det anmärkta felet, emedan detta ofta bringade stoets egare i lifsfara. Ett försök skulle anställas. Landtmannen, som kände att hästar tycka om råa potäter, rentvättade ett antal sådana och begaf sig till stället att dermed traktera sin Fanny. När stoet erhållit två potäter, sattes den tredje på paraplyets spets och bjöds åt kreaturet, som efter något betänkande lät sig äfven den väl smaka. Försöket förnyades och då flera potäter voro förtärda, öppnades paraplyet så småningom allt under det stoet åt potäter från dess spets, till dess det var fullt uppslaget. Detta försök upprepades flera dagar både i stallet och på gården, och från den tiden skyggade aldrig den vackra Fanny för något paraply. J. T.) Soupe å Ia mode. En resaudo satt en dag vid middagsbordet å ett hotell i Ber lin. Soppan serverades. Resanden hade knappt tagit första skeden förrän han hejdade sig och ropade öfverkyparen. Hr öfverkypare, sado han, när denne kom, i mycket bestämd ton, yar så god och ge mig annan soppa; jag äter inte soppa å la Bismarck. — Men det här är ju klar-buljong, och inte någon sådan soppa som ni nämde, min herre, svarade öfverkyparen, icke utan tvifvel om gästens redighet. — 4Jo visst, genmälte denne. ,. ser ni inte, här simma de tre hårstråen, — Det hjelpte; han fick annan soppa.