-— Ve
— Eller? frågade Marie, då Victor plöta-
ligt tystnade och sänkte hufvudet.
— Eller ock, svarade han i åyster, beslut-
sam ton, skall jag dö! Nej, Marie, se icke på
mig med denna förebrående blick! Haf med-
lidarde med en stackars yngling, hvars enda
älskarinna hittills varit hoppet, åt hvilken
ännu ingen utsträckt sin hand, sägande: jag
vill upprätthålla och leda dig, till hvilken
aldrig en vänlig stämma ropat: jag vill trösta
och uppmuntra dig i din ensamhet . .. Ö, Marie,
ni vet icke hvilka förhoppningar jag knyter
vid prisdomrarres utslag. Ni vet ej, ati deraf
beror för mig allt, icke blott rykte och fri-
het, utan äfven min kärlek och lycka, detta
pris är för mig den enda port, genom hvilken
jag kan isträda i paradiset, för att taga min
andel i menniskornas glädje,
Marie åhörde honom stillatigande och med
nedslagna ögon. Hon hade länge anat denna
hemlighet, som hittills till och med för honom
sjelf legat förborgad i hans hjerta, och hvil-
ken hon var angelägen om att afslöja, för att
gedan allt skulle vara fullkomligt klart dem
emellan. Hon hörde på honom, men med djup
sorgsenhet, med hopplöst vemod.
Vietor blef alltmera entusiasmerad genom
anblicken af hennes bleka, ädla ansigte. Efter-
hand aflyftades:den, slöja, hvari hans. hjerta
varit insvept, det var som om ett moln, hyil-
ket hittills omsväfvat hans panna, småningom
hade skingrats och solen börjat allt klarare