-— Ve — Eller? frågade Marie, då Victor plötaligt tystnade och sänkte hufvudet. — Eller ock, svarade han i åyster, beslutsam ton, skall jag dö! Nej, Marie, se icke på mig med denna förebrående blick! Haf medlidarde med en stackars yngling, hvars enda älskarinna hittills varit hoppet, åt hvilken ännu ingen utsträckt sin hand, sägande: jag vill upprätthålla och leda dig, till hvilken aldrig en vänlig stämma ropat: jag vill trösta och uppmuntra dig i din ensamhet . .. Ö, Marie, ni vet icke hvilka förhoppningar jag knyter vid prisdomrarres utslag. Ni vet ej, ati deraf beror för mig allt, icke blott rykte och frihet, utan äfven min kärlek och lycka, detta pris är för mig den enda port, genom hvilken jag kan isträda i paradiset, för att taga min andel i menniskornas glädje, Marie åhörde honom stillatigande och med nedslagna ögon. Hon hade länge anat denna hemlighet, som hittills till och med för honom sjelf legat förborgad i hans hjerta, och hvilken hon var angelägen om att afslöja, för att gedan allt skulle vara fullkomligt klart dem emellan. Hon hörde på honom, men med djup sorgsenhet, med hopplöst vemod. Vietor blef alltmera entusiasmerad genom anblicken af hennes bleka, ädla ansigte. Efterhand aflyftades:den, slöja, hvari hans. hjerta varit insvept, det var som om ett moln, hyilket hittills omsväfvat hans panna, småningom hade skingrats och solen börjat allt klarare